torsdag 29 januari 2015

Divergent på månen

UppstigandetUppstigandet av Karen Bao (Första boken i ”The Dove Chrinicles”)

Alltså, det känns som att jag inte läser annat än förfärliga dystopier just nu. Det här känns som Hungerspelen och Divergents kärleksbarn. Precis mittemellan och massor av saker som tagna direkt ur båda böckerna. Fast i en sci-fi. För den här boken utspelar sig inte i USA utan på månen. Phaet är 15 år och arbetar i ett växthus och drömmer om att bli biolog. Överallt luktar luften plast och hårt men i växthuset är det grönt och jordigt. En dag förändras hennes planer dock totalt när hennes mamma blir bortförd av militär till ett sjukhus för behandling. Senare får hon veta att hon från sjukhuset ska skickas i fängelse i väntan på rättegång. Sjukhuskostnaderna är enorma och utan moderns journalistinkomst så finns det heller ingen som drar in tillräckligt med pengar för att försörja Phaet och hennes syskon. Hennes lilla lön räcker inte långt. De förvisas till härbärget där det är smutsigt, fattigt och trångt. I ren desperation anmäler sig Phaet till militärhögskolan. Den yngsta volontären någonsin. För att få ihop pengar till sin familj och till medicin så måste hon komma bland topprekryterna och det blir en fruktansvärd hård utbildning och konkurrensen är stenhård. Även utanför träningen. Hon skapar snabbt fiender men också vänner och får oväntad hjälp från Wes, en av de övriga rekryterna och även en av de som förde bort hennes mamma den där dagen. Skolan påminner inte så lite om uttagningen till ”De tappra” i Divergent och att Phaet dras mellan sin gamla barndomskärleken och vän Umbriel och den nya otrevliga men begåvade Wes, ja, Peeta eller Gale?


Men det är ett beprövat koncept och det fungerar, men det tar lång tid innan man kommer in i boken för det är många, många sidor i början som dryper av påhittade ord och namn som gör mig rätt trött. Jag är ju i och för sig inte någon van sci-fi-läsare men jag tror också att många ungdomar blir lite trötta av det. Orden ligger i vägen för handlingen. Det är först en 50 sidor in i boken som det släpper och språket börjar flyta lite lättare. Och sedan blir det helt ok. Det är inte någon ny Hungerspelen det här men inte dåligt heller. Jag tror absolut att det fyller behovet hos de som vill läsa mer och mer i den här genren. Själv börjar jag tröttna lite grand, men kommer förmodligen läsa nästa del också ändå. Jag vill ju trots allt veta hur det går..;)

1 kommentar:

Lena sa...

Den där skall jag snart läsa.