tisdag 30 december 2014

Lilla smycket av Patrick Modiano

Lilla smycketEfter att ha läst ut Dora Bruder så fick jag faktiskt lite blodad tand och eftersom jag även fått tag i Lilla smycket så var det bara att köra på. Lilla smycket är inte ett smeknamn som man lätt skulle kunna tro. Det är ett artistnamn. Bokens berättarjag växte upp med en ensamstående mamma som inte var uppgiften riktigt mogen. Hon var dansare och flyttade ofta och uppfann sig själv på nytt varenda gång. En gång förvandlade hon sig till grevinna och bytte namn och dottern blev mer av en accessoar än en älskad avkomma och kallades Lilla smycket. Mamman fick även en hund av en av sina beundrare en gång, men när hon tröttnade på hunden så ”sprang den helt sonika bort”. Och lite så var det nog även med bokens huvudperson, Thérèse, som liksom blev borttappad hon med. Mamman stack till Marocko med någon man och sägs ha dött där. Nu är Thérese vuxen och ser en dag en kvinna i gul kappa i Metron. En kvinna som är slående lik hennes mamma, fast det kan det ju omöjligt vara för hon lever ju inte längre, eller?

Det blir början till en total besatthet för Thérèse. Hon följer efter kvinnan och återvänder sedan till platsen där hon tappade bort henne, dag efter dag, i hopp om att få se henne igen. Hon förföljer henen och gör efterforskningar. Hon försvinner totalt i sina egna minnen och och sin saknad och längtan efter att bli älskad av sin mamma. Hon har få vänner men lyckas ändå bli omhändertagen. Samtidigt stöter hon även själv på en liten flicka som påminner otroligt mycket om henne själv. Hon får jobb som barnflicka men familjen flyttar utan att lämna något meddelande. Inte heller den lilla flickan kan hon rädda.

Jag tycker faktiskt ännu mer om den här boken än om Dora Bruder. Jag älskar att jag försvinner in i den lilla slutna värld som Modiano har skapat och det är lätt att återvända dit bara genom att blunda. Det är ju tyvärr ingen vacker värld utan ett mörkt och ganska sorgligt ställe men ack så suggestivt lockande. Man kan helt enkelt inte sluta läsa när man väl börjat. Det går inte att ta sig ur när man väl har sugits in. Det är ett tragiskt slut men än med ett visst hopp. Förfärligt men inte slutgiltigt. 

Inga kommentarer: