måndag 1 december 2014

Kärlek och död på Yttre Hebriderna

Lewismannen
Lewismannen av Peter May


Det går bra nu. Peter May har mutat in sitt eget lilla hörn av deckarvärlden och gjort Yttre Hebriderna till sitt ställe i världen. Ett karg och ogästvänligt och avfolkat landskap där grymhet och heligheter döljs bakom dörrarna. Att Mays böcker blivit så uppskattade handlar nog inte om det där otäcka dock, utan något annat. Dels är de verkligen omåttligt spännande, men det är nog det andra, det varma, det enkla i att inte överösas av information och möjligheter hela tiden, som slår an någonting hos läsaren. Det i kombination med ett slående vackert landskap som May beskriver otroligt bra. Det känns verkligen som att man är där.

Det fuktiga och karga landskapet är något som May har gemensamt med Griffiths Norfolk och jag tänker på hennes böcker flera gånger. Inte för att det finns någon som helst likhet i handling för Griffiths är mer mysdeckare, May är av ett råare slag. Men känslan för karaktärer och framförallt det ödsliga och havsnära landskapet är där. I denna deckare finns även ett mosslik som visar sig vara mycket yngre än vad man först kunnat gissa. Kroppen har en tatuering av Elvis på ena armen, vilket ju klart tidsbestämmer liket i den mån att det i alla fall inte kan vara äldre än från 50-talet.

Flera parallella handlingar knyts ihop på slutet och även om man halvsnabbt räknar ut hur det liggertill så gör det ingenting för handlingen fortskrider ju i nutid också. Det är karaktärerna i vår tid, inte det förgångna som avslutar den komplicerade och oerhört tragiska historien. Det är dock berättelsen från 50-talets Skottland om de unga pojkarna Peter och John och flickan Ceit som är det som mest för historien framåt. Det är de bitarna man läser med störst intresse och de delarna man fångas av. Några föräldralösa barn som skickas från än det ena till än det andra stället och tvingas skapa familjer på sitt eget sätt med varandra när det inte finns någon vuxen att lita på.


Det är en förfärlig historia att läsa, men en berättelse som fångar mig bra mycket mer än Mays förra bok, Svarthuset, som jag ändå tyckte väldigt mycket om, den också. Det är med den här historien som jag känner att May blivit min författare dock. Inte så mycket för karaktärernas skull som för att jag vill återvända till miljöerna. En otroligt bra deckare som jag inte hade väntat mig att hitta så här i sluttampen på året.

2 kommentarer:

Lena sa...

Åh nu blir jag så sugen att ta tag i denna. Men har tyvärr några böcker som skall läsas före :(

Bokomaten.. sa...

Vet du, den är väl värd att hoppa över några titlar för.=) För har man inte alltid det så där... Inflödet är liksom större än utflödet av lästa böcker....