tisdag 4 november 2014

Monogrammorden: ett nytt fall för Hercule Poirot av Sophie Hannah

Monogrammorden : ett nytt fall för Hercule Poirot (inbunden)Ja, vad ska man säga. Peppen på den här boken var enorm från min sida så som varande stort fan av den lille belgaren med de små grå cellerna. Sophie Hannah är en brittisk författare som fick i uppdrag att skriva en ny del i Christie serie om Poirot. Precis som så många andra gamla legender och klassiker så var det alltså nu äntligen dags för Poirot att återuppstå, precis som Sherlock och James Bond.

Jag har faktiskt haft någon av Hannahs böcker stående i hyllan hemma utan att läsa den, försökt byta bort den och slutligen donerat till Myrorna när jag insett att jag aldrig skulle ta mig an den. Kommer inte ens ihåg vad den hette längre.

Jag hade dock ingen aning om hur det här skulle slå ut. Bra, hoppades jag naturligtvis, men det är med en viss besvikelse jag nu slagit igen boken. Det börjar så bra! Upplägget är fantastiskt. Tre nästintill identiska mord på ett tjusigt hotell i London, alla med en monogramförsedd manschettknapp i munnen. Offren verkar vid första anblick inte ha några kopplingar alls, men ju mer man nystar desto mer kommer naturligtvis till ytan.

Det är inte Poirot (eller Hastings) som är berättarröst i den här boken utan en ung polis från Scotland Yard. Inte Japp utan en ung man vid namn Catchpool. Han har mycket svårt att klara av sitt arbete då han inte klarar av tanken på död och definitivt inte klarar av att titta på de avlidna på hotellet. Efter ett tag förstår man att det bottnar i ett privat trauma. Varför han blev polis från första början då kan man ju fråga sig, men så är det i alla fall.

Jag kommer att tänka på en av Christie mest kända romaner ”Dolken från Tunis” eller ”The murer of Roger Ackroyd” där det är en läkare som är berättarröst. Slutet skiljer sig dock markant från den romanen. Att bokens huvudperson är berättarrösten själv och att han uppenbart håller tillbaka något, det tycker jag däremot påminner om Christies bok. En av få likheter.

Det börjar som sagt så himla bra, men när jag slår igen boken är jag faktiskt lite arg. Det är på tok för långt för att vara en Christie t ex. 350 sidor är inte mycket idag men betydligt längre än Christies romaner brukade vara. Jag tycker också att Poirot till en början framställs som en sympatisk och inkännande person men han blir bitsk och surmulen och nästan illvillig mot slutet. Att han utmanar folk runt om kring sig att tänka själva, det kan jag köpa. Att han blir ilsken och medvetet förvillar tycker jag däremot inte riktigt går ihop med hans karaktär. Inte när det är någon han bryr sig om i alla fall. Han blir otrevlig, inte omtänksam. Han säger dessutom vid något tillfälle åt sin vän Catchpool att han ska börja tänka fria, utforska det omöjliga. Den Poirot jag känner hade sagt: uteslut det omöjliga och se vad som finns kvar. Hur otroligt det än kan verka så måste det vara sanningen.

Det jag mest har emot den här historien är dock att den känns lite rörig. Onödigt rörig. Framför allt på slutet när Hannah ska få ihop historien. Ändå finns här många typiska Christie-drag. Den kvicka servitrisen på restaurangen som Poirot brukar besöka t ex, det tragiska kärleksparet, den lustiga hotellägaren. Ändå känns det inte trovärdigt. En hyfsad deckare, javisst, men inte trovärdigt som en Poirot. Det ÄR dock en tuff förlaga att följa, att skriva ner en trovärdig Poirot idag måste verkligen vara svårt. En del av charmen ligger ju i att böckerna är lite äldre.

Ändå är jag glad att ha läst den och den hamnar i hyllan med mina övriga Christie-deckare. En STOR eloge till förlaget som gett den detta fantastiskt snygga omslag dock! Och Bookmark förlag ger även ut flera av Christies gamla böcker i nytryck igen. Även de är så vackra att man får hjärtklappning av att titta på dem. man vill bära dem med sig jämnt, som accessoarer.

2 kommentarer:

cinnamonbooks sa...

Kan bara hålla med dig om ditt omdöme. Känner likadant.

Bokomaten.. sa...

Ja, så många saker jag tänkte på när jag läste den här. Och ville så gärna fria den, för suget finns där ju alltid. Kan inte hjälpa att jag funderar på om inte David Suchet hade skrivit en bättre Christie dock efter att ha läst hans biografi i våras. Så otroliga mängder efterforskningar som han gjort under alla år han spelat den lille belgaren.