onsdag 22 oktober 2014

Pojken i randig pyjamas av David Boyne

Pojken i randig pyjamas : en sorts saga (pocket)Det finns böcker som liksom ingår i en kollektiv kanon oavsett vad folk säger att man ”ska” läsa eller inte. Pojken i randig pyjamas är en sådan bok. Tusentals elever har läst den i skolan genom åren och många fler har säkert läst den både av intresse och kanske när den kom som film för några år sedan. Man har liksom läst den, nästan även om man inte har gjort det på riktigt.

Jag hade dock faktiskt inte läst den på riktigt utan tog tag i det nu när vi har temaarbete i skolan. Det är många böcker jag har läst genom åren med ursäkten att det är dags för tema om andra världskriget. Eftersom jag ska bokprata om den så tyckte jag ändå att jag borde försöka hinna läsa den innan, speciellt som den är ganska kort.

Sagt och gjort. Nu tog den ändå några dagar pga logistik hemma mm men jag läste den i alla fall. Och var nog inte beredd på att jag skulle bli så berörd. Just för att man ju redan kan historien utan och innan.

En 9-årig pojke i 40-talets Tyskland flyttar till Polen med sin familj. Pappan har blivit befordrad och nu måste de flytta från sitt stora hus i Berlin till ett mindre, men ändå stort, hus på landet. De tar med sig tjänstefolket men måste lämna släkt och vänner. Den lille pojken, Bruno, blir väldigt ensam och tycker att det är mycket orättvist att det bor massor med barn på andra sidan stängslet utanför hans hus, men han får inte leka med dem. De får ju leka med varandra.

Naturligtvis är det så att pappan har blivit utsedd att ansvara för Auschwitz koncentrationsläger. Barnen på andra sidan är judar, men Bruno är för liten för att förstå något av detta. Istället blir han mycket glad när han blir vän med en an pojkarna på andra sidan. De träffas varje dag i hemlighet och sitter och pratar. Bruno pratar om hur orättvist det är att han är ensam när Shmuel har många vänner. Bruno förstår verkligen inte någonting av det som händer runt honom utan tror att det är en semesteranläggning med matbutiker och tennisbanor på andra sidan. Oavsett vad Shmuel säger. Slutet är oundvikligt men likväl tragiskt.

Det är dock en väldigt kort bok som sagt, utan utrymme för nyanser och förståelse för någon runt omkring. Knappt ens för Bruno faktiskt. Jag förstår att han bara var 9 år och levde en mycket skyddat tillvaro, men man blir faktiskt lika förvånad som hans storasyster Gretel när hon upptäcker att Bruno inte vet vad en jude är eller vilka som bor på andra sidan. Att han inte förstår något av det som händer i Tyskland. Något borde han väl snappa upp av alla vuxna runt omkring?


Jag tycker nog inte att det är den klassiker som det har blivit, men det är en lättläst bok om förintelsen och om tyskarna under kriget som jag absolut förstår att man läser om och om igen i skolorna. Hade jag varit 12 så hade jag förmodligen tyckt bättre om den. Den läses ju oftast i 9:an men jag tycker absolut att man kan läsa den på mellanstadiet också.

1 kommentar:

Ylva sa...

Vi har den på gymnasiet också på både svenska och engelska. Jag tycker att den är bra även om vissa saker känns lite väl otroliga. Man får tänka på att det är en roman och inte fakta. Har inte sett filmen men har hört att den har ett annat slut.