onsdag 10 september 2014

Spjärna mot udden av Christine Falkenland



Spjärna mot udden (inbunden)Jag minns att jag såg otroligt mycket fram emot den här boken i våras och längtade efter att få läsa. Jag har visserligen bara läst kanske tre romaner av Falkenland tidigare men de tycker jag enormt mycket om. Det är något med språket och den suggestiva spänningen som kryper in under skinnet. Jag minns henne som otäck, skrämmande och det jag har läst var nog mest historiska romaner.
Jag har för mig att jag läste någon eller några recensioner när den här boken kom som gjorde mig mindre sugen men jag minns inte alls vad de skrev längre. När jag nu plockar upp boken så är det med en något dämpad lockelse, men längtan och förväntan finns ändå där. Tyvärr blir den lite grusad för det här är inte som jag minns Falkenland.

Att gå direkt från Bohmans ”Den andra kvinnan” till det här är nog ingen dum idé dock. Språket och den ödesmättade stämningen påminner om varandra. Huvudpersonen, Eva i det här fallet, står också ganska mycket utanför historien och betraktar sig själv i båda berättelserna. Men det här är en helt annan bok. Och ett annat språk också egentligen, vilket ganska snabbt blir tydligt. Och jag är inte helt övertygad.

Eva är en kvinna som åldrats utan att hon själv riktigt har hängt med. Hon och hennes man bestämmer sig för att testa ett fritt förhållande för att Eva ska få utforska sin sexualitet och bejaka sidor hon inte kunnat utforska med sin man. Det slutar dock med att mannen förälskar sig i en ny kvinna och de går skilda vägar utan att Eva hittat vad hon söker. Hon ser sig i spegeln och känner inte igen sig själv. Ibland tycker hon att hon ser löjlig ut med sina rödmålade glupska läppar och sitt blonderade hår ihop med de torra åldrade benen. Hon tänker sig hur folk skrattar åt henne och pratar bakom hennes rygg. Hon förälskar sig i en transsexuell man, Sam, som bara se henne som vän då han själv är hopplöst förlorad i kärleken till en gift kvinna, Lili.

Fokus ligger också på kroppen och på det groteska, i den här boken. Det är det plastiskopererade, det överdrivna, transexuella, åldersskillnader och självförakt. Eva och hennes man, David, har också en son, Florian. Tillsammans med honom flyr Eva landet till Spanien i hopp om att hitta äventyret. Någon eller något som ska se henne och göra hennes liv komplett. Det blir naturligtvis inte så.
Ständigt närvarande är också Evas numera bortgångna mor som hon jämför sig med och skriver ner sina tankar till.

Nej, jag är inte säker på att jag tycker lika mycket om det här som det jag läst tidigare av Falkenland. Det skiljer ju sig också ganska mycket. Det är intressant att läsa om människor som normalt inte förkommer i litteraturen, om deras begär och önskningar men jag tycker å andra sidan inte riktigt att de får komma fram som verkliga människor i den här berättelsen heller. De utgör mer av en kuliss för att rama in huvudpersonen Eva och illustrera hennes inre kamp och demoner. Jag har också väldigt svårt att relatera till Eva som person. Man får bara se brottstycken av hennes ångest och personlighet.

Nja, språket är fortfarande fint och gör att jag läser vidare. Dessutom är det trots allt Falkenland och jag läser vidare också för att jag vet att jag ju brukar gilla hennes böcker så jag vill ju gärna avsluta boken ändå. När jag stänger den så är jag dock inte säker på att jag är så särskilt mycket klokare på vem Eva är eller ens vad det är jag har läst. Annat än ett par väldigt tragiska kärlekshistorier och en människa som förtvivlat försöker bli behövd och älskad. Och det kan man naturligtvis relatera till. Alla vill vi väl bli älskade av någon, men jag tycker nog inte riktigt att det räcker för min del. Jag hade hoppats på mer.

Inga kommentarer: