måndag 4 augusti 2014

Njae, Jojo Moyes?

Livet efter dig av Jojo Moyes

Så många har hyllat Jojo Moyes som feelgood-författare utöver det vanliga att man ju inte kan låta bli att bli nyfiken. När jag inte hade något att läsa en dag så köpte jag ett magasin och fick den här boken på köpet, liksom många andra skulle jag tro. Utmärkt tänkte jag och tänkte att jag skulle passa på att se till att läsa den nu också. Och mycket riktigt, på slutet testas tårkanalerna verkligen och man bara måste tycka om karaktärerna men vägen dit var verkligen inte självklar. För det är ganska förutsägbart det här, faktiskt.
 
Den unga tjejen Lou förlorar jobbet och får jobb som personlig assistent åt den förmögne Will Traynor som är förlamad från nacken och neråt efter en bilolycka. Tidigare var hen den mest aktive man som man kan föreställa sig. Framgångsrik karriär, adrenalinknarare som rest världen runt och sportat och var tillsammans med den perfekta blonda flickan från rätt familj. Nu sitter han inlåst i föräldrarnas stora hus och vägrar till och med försöka. Helst skulle han bara vilja göra slut på alltihop. Han har dessutom blivit en riktig skitstövel som behandlar Lou förfärligt under hennes första dagar.
 
Jag kommer att tänka den där förfärliga svenska filmen som kom förra året (var det väl) som jag i ärlighetens namn inte såg eftersom jag ville kräkas bara efter att ha sett trailern. Nej, det är inte sant, jag snarare skrattade så att jag grät över hur dålig den verkade. Vad hette den?  Den hade någon jätterolig tagline.. Om en bortskämt och osympatiskt rik kille som blir förlamad och någon ung levnadsglad tjej lär honom vad verklige kärlek handlar om. Typ.
 
Känns det igen? Ja, precis, det är inte någon nyskapande historia det här direkt. Men det är småunderhållande och den slutar trots allt lite annorlunda. Och man lyckas ju ändå dras in i historien så att man bryr sig om dem, även om de inte är helt trovärdiga alltid.
 
Så nja, inte riktigt min kopp te men ändå sitter jag och lipar på slutet naturligtvis. Man kan ju inte låta bli för om det är något Moyes är bra på så är det att skapa sympati för sina karaktärer och spela på läsarens känslor. Så ja, en svag tumme upp ändå. Inget fantastiskt men det är å andra sidan ofta man inte orkar läsa något mer ansträngande än så är. Hade dock gärna sett lite mer oväntade svängar ändå.

Inga kommentarer: