tisdag 19 augusti 2014

40 Constant reader av Linda Skugge


40 : constant reader (inbunden)Jag läste ganska mycket om den här boken i våras och ställde mig i kö på biblioteket. Mot slutet av sommaren blev det min tur men jag kommer verkligen inte ihåg något av det jag läste om boken. Kanske bara bra för det gör att jag börjar läsa med ett ganska öppet sinne.

Linda Skugge räknar ner till sin 40-årsdag och det är ganska tydligt i texten att hon är på väg in i en gigantisk 40-årskris, eller kris/depression i alla fall. Som råkar ske vid 40.

Hon läser allt mer och jag tänker på något som Linda O sa någon gång i våras. Hur mycket jag läser är ett mått på hur jag mår. Får jag inte läsa så mår jag inte bra. Här känns det också som ett mått på hur Linda Skugge mår, men snarare visar det på tvärt om. Hon läser och läser och läser och refererar till massor av böcker och författare och flyr desperat in i texterna. Och även sitt eget skrivande. Tre projekt har hon uppe på datorn samtidigt. Bl a den här boken. Hon är dock samtidigt noga med att separera Linda skulle och ”Linda Skugge” och det är naturligtvis lite av båda vi får möta i boken. Både privata Linda som inte går att helt gömma och offentliga linda, eftersom texten ju är offentlig. Samtidigt känns det här oerhört utlämnande. Hon mår inte bra, vare sig fysiskt eller psykiskt. Vad det är som felar i kroppen får vi veta på slutet och jag känner så oerhört med henne som frustrerad gått till läkare efter läkare som inte lyssnat. När kroppen inte mår bra så mår inte själen heller så prima. Dessutom är hon stressad, jobbar för mycket för för lite betalt och är så bitter att det osar emellanåt. Men det är hennes bok, hon får vara hur svart och cynisk hon vill. Framför allt är hon bitter för att hon inte får ge ut en svensk ”Caitlin Moran” för att folk inte skulle känna igen sig i hennes liv. Men hon känner minsann inte igen sig i en massa böcker som hon tycker är bra ändå. Detta återkommer i kapitel efter kapitel och blir faktiskt aningens tjatigt men hon har ju en poäng. Det andra hon är bitter över är att hon känner sig så fruktansvärt impopulär och ångrar så att hon gick ut med att hon är Kristdemokrat (även om hon i ett kapitel tar tillbaka det) för ”ingen gillar ju en kristdemokrat”. Och nej, det har hon ju rätt i. Jag gillar inte heller kristdemokraterna och jag erkänner att hon ju får det emot sig från min sida direkt när jag läser. Däremot är det mycket annat jag kan känna igen mig i och hålla med om. Men kristdemokraterna kommer jag aldrig att förstå mig på.

Ja, det är en splittrad och nattsvart bitter liten bok, men det som känns allra mest och som också är lättast att känna igen sig i är hur Skugge beskriver det hon läser. Som att det är precis lika närvarande, om inte mer, som allt annat i livet. Hon beskriver Bobil Malmsten som att det var en lika stor vän/bekant som någon kollega. Och så där är det ju. När man befinner sig i en bok så är man ju lika mycket en del av det sociala sammanhanget som något annat. Jag kan komma på mig själv med att tänka på böcker jag läst som om det var människor jag mött. När jag är med om någonting så kan hjärnan lika gärna referera till Harry Potter eller Donna Tartt som till en gammal kursare eller fikakompis. Böckerna spelar stor roll i Skugges liv.

En annan sak hon diskuterar mycket dock är ekonomi. Jag har så svårt att få det att gå ihop att hon hela tiden berättar hur lite hon får betalt för allt arbete hon lägger ner, samtidigt som hon i något kapitel skriver att hon inte tänker be om ursäkt för att hon taxerar för en enorm summa pengar när hon nu jobbar så mycket som hon gör. Men vad tjänar hon alla pengar på? 2000 här och där kommer man inte upp i en omsättning på 4 miljoner på? Nåja, det är säkerligen som när man skriver dagbok, man skriver bara när man har något dåligt man behöver skriva av sig. Och jag hoppas sannerligen att Skugge mår bättre än hon verkar i den här boken.

Inga kommentarer: