onsdag 9 juli 2014

Magikerna av Lev Grossman

Magikerna (pocket)
Ja, djädrar vilken tid det tog att läsa ut den här boken. Över två månader. Men så hade jag den liggande i väskan alltid i Excess-format för att ha något att plocka upp när det andra tog slut, som lite nödläsning. Som så tycker jag att Excess passar utmärkt. Att sträckläsa en sådan liten bok tycker jag nog hade varit jobbigare faktiskt. Den är lite liten att hålla och har tunna blad som inte är lika blädder-vänliga men det är ju säkert en smaksak förstås.


Det beror nog också lite på att den är så väldigt tjock i ärlighetens namn rymmer så många olika historier att den är lite mäktig att sätta i sig hel. Dels är det ju historien om Quentin, underbarnet som vantrivs med tillvaron och som under över alla under får lämna sin trista tillvaro för att börja på Hogwarts. Nej, förlåt, Brakebills.. Eleverna är ungefär lika gamla när de börjar på Brakebills som de är när de slutar på Hogwarts i Rowlings böcker, vilket gör att de har helt annan vardagsproblematik.  Det handlar om livet på skolan, vänner, utmaningar, tristess, oro. Det handlar om att hitta sig själv och kärleken och att ta examen och sedan inte veta vad man ska ta sig till.

Det handlar om det stora äventyret EFTER skolan. Om att upptäcka att sin barndoms drömvärld Fillory faktiskt finns till på riktigt. Som liten läste Quentin som så många andra böckerna om Fillory, jämför ex böckerna om Narnia, och har aldrig riktigt släppt dem. Hade det varit idag och han hade varit en vanlig tonåring så hade han förmodligen skrivit fan-fiction och kanske blivit känd på det.

Det handlar om skräcken och äventyren han och hans vänner möter i Fillory och om livet efteråt. Alltså, det är verkligen en bok som rymmer ALLT! Det finns material till en hel trilogi bara i den här delen. Minst. Och i höstas kom fortsättningen ut, Magikernas kung.

Så hur beskriver man då det här? Ja, Tänk om Donna Tartt och CS Lewis hade fått barn och JK Rowling varit gudmor. Då kommer man kanske lite nära. Strunt i tidsparadoxen i det exemplet dock. För här finns både Narnia-vibbar, mycket Hogwarts men också Donna Tartts New England och universitetsmiljöer. Tänk om Richard Papen i Den hemliga historien istället hade börjat på ett Hogwarts i Maine?

Det är klart som korvspad att jag gillar det! Naturligtvis är det inte någon ny DHH eller Harry Potter, men med lite av varje så blir det inte så dumt ändå faktiskt. Och Magikernas kung? Jo, den tänker jag också läsa. Men kanske inte nu på direkten.

1 kommentar:

Anna A sa...

Skulle nog säga som du. Har nr två stående i hyllan för när andan faller på.