måndag 7 juli 2014

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

FramsidesbildJag var fullt upptagen med att amma och byta blöjor när den här titeln cirkulerade på alla bokbloggar man kan tänka sig förra året. Därför har jag inte läst särskilt mycket om den alls, tror att den enda recension jag lästa faktiskt var The Book Ponds och den kommer jag inte ihåg mycket av i ärlighetens namn.

Därför har jag inte direkt några förväntningar när jag börjar läsa, mer än att jag naturligtvis hoppas att den ska vara bra. Speciellt som det är en spionhistoria från andra världskriget, något jag brukar tycka är spännande. Och det blir det. Tyvärr inte förrän efter en ganska pladdrig och förvirrande lång inledning som jag inte vet om jag hade tagit mig igenom om jag varit tonåring. Till en början blir jag nämligen ganska skeptisk för vi får lära känna två unga kvinnor genom den enas berättelse. Två bästa vänner, Maddie och Queenie, älskar flygplan och att flyga. Queenie har blivit tillfångatagen av tyskarna och torteras för att berätta sin historia. Och det är också den vi får läsa, det är den hon skriver ner. Och här kommer min första och största invändning. Jag förstår att det lättsamma och pratiga tilltalet ska vara lite läsarvänligt och mer lättläst, men det enda jag tänker är att ingen 20-årig tillfångatagen spion under kriget hade skrivit på det här viset. Som en såpopera. Snackigt, med utläggningar och skvaller om sina fångvaktare. Av så många olika anledningar. Brist på papper, tid, för att hennes väktare inte hade tillåtit det och framför allt för att man helt enkelt inte uttryckte sig så här i skrift på 40-talet. Det är ingen dagbok hon skriver, det är en bekännelse. Inte ens Anne Franks dagbok var så här snackig. Även om man efter ett tag också förstår att det är hennes sätt att dra ut på tiden, att förhala.

Men, efter ett tag så vänjer man sig faktiskt och låtsas att hon bara berättar historien mig som läsare. Det är dock inte förrän efter halva boken som det tar en riktigt suverän vändning och blir riktigt bra. Det är då det man hela tiden anat som läsare faktiskt händer och vi får se saker från ett annat håll.

Jag kanske kort ska säga något mer om berättelsen. Det Queenie berättar är nämligen allt, från när hon och Maddie träffas, genom utbildning, krig och till den dagen då Maddie flyger henne från England till Frankrike men störar med planet och allt går fel. Det är en fantastisk historia och man kan inte annat än kapitulera fullständigt för de båda tjejerna vars vänskap är lika mycket kärlek.


Och som man rycks med, jag gråter med Maddie, och jag knyter handen i fickan när jag läser om Queenie. Och vilket slut! Det här är verkligen typexemplet på att det ibland är bra att läsa en bit in i en bok innan man ger upp! Intriger, hemliga uppdrag och koder och flygplan. Andra världskrigsromantik på hög nivå utan att blunda för hur förfärligt det var för många tillfångatagna. Älskar´t. Det finns för få spionhistorier, framför allt med kvinnor och för ungdomar. Enligt mig i alla fall. Kan ni komma på något mer? Jag kan se att Elizabeth Wein har skrivit en bok till om en kvinnlig ATA-pilot under andra världskriget men den har inte översatts än. Med lite tur så kanske Gilla böcker snappar upp den också eftersom de gett ut den här? 

Inga kommentarer: