tisdag 17 juni 2014

Hon den där som tydligen utmanade Maria Lang en gång i tiden

Mord i barm av Helena Poloni

När jag i påskas läste biografin över Maria Lang så nämndes Helena Poloni vid flera tillfällen. På 90-talet instiftade man bl a ett deckarpris i hennes namn för att få fram kvinnliga deckarförfattare. Jag minns priset, men inte henne. Jag blev också lite förvånad vid tanken på att hon skulle ha varit mer känd än Lang vid tillfället. Hur som helst, en kvinnlig svensk deckarförfattare som skrev pusseldeckare på 50-talet, detta måste ju undersökas tänkte jag!

Den enda bok som fanns av Poloni på biblioteket, det var den här, Mord i barm. I den står det dessutom lite information om vem Poloni var och vad hon skrev för något. Tydligen kom hon ut med fyra stycken deckare som hon var tydlig med skulle vara i pittoresk småstadsmiljö, innehålla minst en nosig gammal dam, en präst, en gammal lantkyrka osv. Dvs en traditionell engelsk pusseldeckare, det var enda sättet att skriva detektivhistorier på ansåg hon.

Samma nivå som Maria Lang eller Agatha Christe håller det här dock inte. Inte i närheten. Det är för burleskt och för humoristiskt. Jag kommer snarare att tänka på Caroline Grahams Morden i Midsomer, som är betydligt mer målande än TV-serien. Språket är vidlyftigt och fullt av humoristiska och ofta högtravande formuleringar. Till en början tycker jag att det är ganska tröttsamt men emellanåt kan jag ju inte låta bli att skratta jag också. För det är ganska bitska formuleringar de små tanterna kläcker ur sig ibland.

Det är också en annorlunda deckare i den mån att det hela handlar om ett brott som man TROR kommer att hända i slutet av boken. En medelålders postmästare tillika konstnär har lämnat fru och barn för att rymma till Italien med biträdet i Missionsbokhandeln. Tyvärr går konstnären bort efter några veckors sjukdom  och hans älskarinna återvänder till byn med hela hans samling målningar. Vadslagningen i byn börjar om vem av kvinnorna som kommer att ha ihjäl den andra först. Änkan eller älskarinnan. Det är också ett förfärligt intrigerande och ett antal bränder, den ena med mord som resultat, härjar också i byn.

Jag gillar egentligen upplägget för intrigen. Jag tycker det är annorlunda att lägga brottet först mot slutet, men det hjälper tyvärr inte då det känns som ganska lång väg dit trots att boken bara är 200 sidor lång.

Nej, ingen av karaktärerna känns särskilt trovärdiga och man bryr sig heller inte särskilt mycket om dem. Däremot så tycker jag att en del av formuleringar är lite småkul och jag vill ju ändå veta hur det slutar så jag läser ändå ut den. Samma nivå som Maria Langs böcker är det dock inte. Jag kommer inte anstränga mig för att hitta fler. 

2 kommentarer:

Pomegranate sa...

Instämmer i allt, jag avslutade faktiskt inte den ens en gång. Och jag försökte ändå tycka om den lilla prästfrun, hon skulle kunna vara en riktigt härlig hjältinna. Tycker det är något med människosynen som gör att man inte riktigt fattar tycke för någon av personerna.

Bokomaten sa...

Förstår att du inte läste ut den. Jag ville nog veta hur det slutade trots allt och framför allt så ville jag kunna säga att jag läst och kunna ge ett utlåtande. Som ju inte var så positivt då.:)