tisdag 20 maj 2014

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut : en roman (häftad)Jösses, vad detta inte riktigt var vad jag förväntade mig. Tänk er att HP Lovecraft och Mary Poppins skulle få ett kärleksbarn? Ja, ungefär så här skulle nog resultatet bli. Det är så fruktansvärt otäckt emellanåt, kanske framför allt för att allt utspelar sig i en liten småstad i 60-talets England. Med små barn med skrubbsår på knäna, nannys och grannar med kor.

En man återvänder till sin barndoms grusgångar och hus för en begravning. När han tar en promenad bort till sitt barndomshem så kommer sakta minnena tillbaka från när har var en liten 7-åring. Minnen som är för otroligt för att vara sanna. Allt börjar med att mannen som bor inackorderad hos familjen hittas död i deras bil efter att till synes ha begått självmord. Det är upptakten till en fruktansvärd historia där monster från parallella världar släpps in i vår värld och tar den lille pojken och hans familj i besittning. De enda som verkar kunna stå emot förtrollningen är pojkens grannar, kvinnorna Hempstock. Framför allt är det den lilla flickan Lettie tar sig an pojken och utmanar monstret som hotar att ta över honom.

Det är så mycket magi men samtidigt så mycket diskbänksrealism. Och så väldigt, väldigt bra! Det magiska elementen vävs in i vardagen och blir riktigt otäcka. Den absolut värsta scenen tycker jag är när den lilla pojken nästan dränks av sin far när han blir manipulerad till att straffa sin son. Det är så verkligt. Gränsen mellan vad som är folks egna personligheter och vad som är monster är så otydlig många gånger. Är det pappan själv som drivs till detta hemska dåd? Han verkar ju inte överspympatisk till en början heller. Eller är det monstret som tar över?

Jag kommer att tänka på Coraline som också handlar om ett utsatt barn som får ansvara för sin familj. Jag tänker också på Stand by me av Stephen King och Jellicoe Road av Marchetta faktiskt. Trots att den här utspelar sig i England och inte Australien. Det är sommar, fuktigt och smutsigt och det går en tydlig gräns mellan barn och vuxna.


Definitivt en av de läskigaste böcker jag läst på länge och också en av de böcker som gjort störst intryck på mig i år.

2 kommentarer:

Lena sa...

Är otroligt nyfiken på denna.

Feeejay sa...

Oh, samma här. Jag tyckte så otroligt synd om pojken i början så jag kunde knappt fortsätta läsa.