tisdag 29 april 2014

Förr eller senare exploderar jag av John Green

Förr eller senare exploderar jag (pocket)Förra veckan kom jag ju på att jag inte skrivit om denna pärla till bok. Så nu är det dags! Ni vet när man läser en bok och så många har skrivit upp den att man bara inte kan undvika att läsa med färgade glasögon? Förra året och ja, även året dess för innan var det så många som läste och kramade ihjäl den här boken att jag inte riktigt vågade läsa den. Dels för att jag var rädd att bli besviken, dels för att alla skrev att det var en gråtfest utan dess like och dels för att den handlar om ett ämne, nämligen cancer, som jag har svårt för att läsa om utan att få ångest av många olika anledningar.

Den här boken är dock värd det. För nu, när den kommit i pocket och jag börjat jobba igen och bokpratar en massa för tonåringarna på jobbet så kände jag att jag nog ändå skulle ge den en chans. Men herregud vilken gråtfest det är. Man behöver inte ett paket näsdukar mot slutet, man behöver en hel byrålåda full. Och ändå är det inte sentimentalt, bara fint! Men sorg är förfärligt, det räcker tillräckligt att visa det utan att spela på fiolerna. Och Green är en magiker när det gäller att hitta rätt ord.

Den handlar framför allt om Hazel, 16 år och dödligt sjuk i lungcancer, men också om Gus som hon träffar i stödgruppen. Hazel har varit dödssjuk i 3 år och lever mer eller mindre på lånad tid. Gus har överlevt sin cancer och tagit sig igenom på andra sidan. Han är charmig och snygg men har benprotes, vilket dock inte verkar ha påverkat hans självförtroende nämnvärt. Hazel har bestämt sig för att hon absolut inte får lov att falla för någon eftersom hon vill minimera antalet personer att skada när hon dör. Dessutom känner hon knappt att det är lönt att börja bry sig om någon eftersom hon ändå kommer att vara borta om bara ett litet tag. Hon kan dock inte värja sig mot Gus och deras kärlekshistoria blir så fin att man som läsare verkligen inte kan värja sig heller. Gud, jag börjar gråta bara jag skriver det här. Om man skulle plocka några av samtidslitteraturens största kärlekspar så skulle nog Gus och Hazel hamna i alla fall väldigt högt upp på den listan. Det är inte bara den att den har ett så oundvikligt tragiskt slut utan de är så snälla och underbara och omtänksamma mot varandra att man skulle önska att alla relationer var som deras. Strunt i sjukdomar och proteser liksom.


Med det sagt så självklart spelar det in att deras relation utsätts för gigantiska svårigheter och prövningar. Jag vet inte hur många gånger jag läst klichén ”En Romeo och Julia för 2000-talet” bak på en bok men det här är nog första gången jag läst en bok där jag tyckt att det uttrycket faktiskt skulle passa.  Den är fulständigt förfärlig och samtidigt så väldigt, väldigt bra. 

Inga kommentarer: