tisdag 22 oktober 2013

Svea äter av Linda Palm och Jessica Lindholm

Detta är andra boken om Svea och vänder sig till små barn och deras föräldrar. Säg 1,5 år och uppåt? VI har dock läst den här hemma ändå, trots att pocketen är bara drygt 8 månader. Det höär med maten är dock en knäckfråga här hemma så temat i boken passar verkligen.. OJ, vad vi kämpar med att sitta i matstolen och äta. Potatismos, ärtor, gröt, puréer... Jag kan säga direkt att lösningen i boken hade inte fungerat ens i kubik här hemma. Pappa leker också loss lite med maten kan man säga och jag skulle inte ens kunna få pocketen att äta om jag så byggde ett helt Hogwarts i potatismos när han är på det humöret.

Mycket av den här boken är dock igenkänning. Vi har samma fina Ikeabarnstol som finns på bilderna, samma Eva Solo-kanna.. Det är himla roligt att läsa något som man känner igen sig i på det viset också faktiskt. Inte bara importerad litteratur med helt påhittade bilder som dessutom kanske har en färgskala som inte är så tilltalande att titta på. Här är rena, klara, tydliga bilder och jag gillar det skarpt. Och det finns nog inte en förälder som inte känner igen sig i att barnet stoppar ärtorna i munnen.. mumsar och sedan..BLUÄRG! Ut med maten igen.. Och när Svea kastar tallriken på golvet så känner jag hur min egen frustration byggs upp för ååååh, vad störigt det är när man får torka och plocka upp och slänga när man stått och lagat, som man själv tycker, god mat. 

Svea äter är en av böckerna jag jag fick på Barnboksminglet på bokmässan i Göteborg och då fick jag även prata lite med Linda Palm som var på plats. Serien om Svea kommer att fortsätta och ha ett speciellt tema i varje bok. Varje bok ska också ha en egen färgskala, den här har turkost, som synes. Och visst är det fint! Jag tycker verkligen att detta är hur bra som helst och jag kommer att läsa den om och om igen. På slutet kommer alla bilderna igen också i en storyline så att man kan gå igenom historien igen med sitt barn. Detta har jag faktiskt hittat i någon lite äldre bok som vi har hemma och som vi har fått ärva av kusiner. Jag har förstått att detta är väldigt pedagogiskt, att återberätta, minnas och tänka igenom. Än så länge är det inte aktuellt med lillkillen, men det kanske är något vi kommer att använda när han blir äldre.  För jag kan absolut tänka mig att vi har kvar den här ett par år till och läser. Om papperssidorna överlever den den hårda hanteringen av små babyhänder...

Inga kommentarer: