tisdag 29 oktober 2013

Monstren i skogen

av Mats Jonsson
 
Mats Jonson är kanske mest känd som serietecknare och det är också det han oftast ägnar sig åt. Att skriva serieromaner. En del kanske har läst hans uppmärksammade "Mats Kamp", en högst självbiografisk serieroman och även denna bok bygger på Mats egna liv.
 
jag skulle säga att den här boken ägnar sig till barn i skolålder som kanske precis lärt sig att läsa lite längre texter själva, säg i 2:an? Även om det naturligtvis är väldigt olika och man inte kan säga en ålder specifikt. Jag får ett intryck av att Mats i boken är någonstans mellan 8 och 10 år gammal, men det skrivs egentligen aldrig ut och man kan defintivt läsa den när man är äldre än så också.
 
Den handlar som sagt om Mats som bor strax utanför ett litet samhälle som heter Stensäter. Han har en del kompisar men eftersom alla bor inne i byn och det är en bit att ta sig så träffar han dem egentligen bara i skolan. På fritiden åker han skidor. Det är den enda han gör. Inte så mycket för att han själv vill som för att hans föräldrar tycker att han ska. Han är väl ingen lat veklig heller. Egentlign tycker inte Mats att det är så farligt att åka skidor, men det finns någonting i skogen som han inte gillar däremot, nämligen rotvältor. Ni vet när ett stort träd har vält och dragit upp rötterna och lämnat ett stort mörkt hål i marken. De ser faktiskt ganska otäcka ut och jag kan absolut förstå att man kan bli paniskt rädd för dem som barn. Speciellt om man har föräldrar som tycker att man är fånig och försöker tvinga en förbi rotvältorna varje dag. Mats har inte vågat berätta för någon annan om sin rädsla eftersom han skäms och han är livrädd förfriluftsdagen i skolan.
 
Ja, det här handlar kanske egentligen inte specifikt om rädsla för rotvältor utan hur det är att ha en fobi. Någon gång bildas dem ju, oftast i barndomen. Det fina med den här historien är också att den inte slutar så där förutsägbart med att Mats blir lycklig och glad och kommer över sin fobi, nej istälet lär han sig att leva med den, vilket känns som ett mycket mer realistiskt slut. Jag gillar det jättemycket. Det är även väldigt fina bilder i boken men jag tror att det svartvita nästan lite gammeldagsa uttrycket kan skrämma bort en del yngre barn. Hoppas inte det dock för historien är himla bra. Även för de som inte har någon fobi. Alla är vi ju rädda för något mer eller mindre och dessutom kanske historien kan lära något om hur man behandlar sina vänner. Att inte skratta åt andras rädslor. Tumme upp, Mats Jonsson. 

Inga kommentarer: