tisdag 3 september 2013

Enders spel av Orson Scott Card

Enders SpelMan skulle kunna tro att anledningen till att jag läser Enders spel är att den kommer att komma upp på bio om någon månad. Och att den kommit i nytryck hos Modernista förstås. Den verkliga anledningen är dock att det är den inledande boken i en värld av böcker där en av karaktärerna fått ge namn åt en av de finaste ungar jag känner. Hon förekommer dock inte i den här boken. Jag har förstått att det inte är en serie med böcker på samma sätt som vanliga fantasy- och sci-fi-serier. Scott Cards värld är mer som en wiki med grenar åt alla möjliga håll. Jag kan ha fel för jag är egentligen ingen auktoritet på området, det är Bokomakens uppgift, men jag har försökt intervjua de mer insatta här hemma om saken.

En annan sak som Bokomaken är bättre på än jag är strategispel. Ni vet sådana där brädspel där man kan sitta i timmar med sina bästa polare och tänka ut hur man ska lägga upp spelet för att i slutändan ha fått världsherravälde, bebyggt hela universum, köpt upp alla tåg, odlat upp all mark osv. Därför är det en ytterst amatörmässig fundering jag har när jag tänker att den här boken påminner enormt mycket om ett strategispel. Hela boken är i princip bara strategi och våldsamma krigsmatcher. Och för en gångs skull tycket jag faktiskt inte att det är aptrist, tvärt om. Jag brukar inte vara alltför förtjust i ocensurerat våld i böcker men här funkar det faktiskt. Kanske just för att allt är så mycket strategi. Det handlar inte om våldet i sig. Och för att det är barn det handlar om. En mycket viktig detalj för övrigt då boken aldrig hade kunnat fungera om huvudpersonerna hade varit äldre. En vuxen människa hade sett igenom spelet långt tidigare än Ender.

Ja, handlingen är i korthet att den 6-årige Ender väljs ut och skickas till en krigsskola för att utbildas till den brutalaste och duktigaste soldat och befälhavare som han någonsin kan bli. Det finns stora förhoppningar om att han kan komma att bli den bäste någonsin. Den som genom sitt stretegiska tänkande och hänsynslöshet ska bringa säkerhet och fred på jorden. Den som en gång för alla ska besegra "giftingarna", varelser från yttre rymden som invaderade jorden för ett antal år sedan. I kapitel efter kapitel får vi sedan läsa om alla prövningar han utsätts för och hur han avancerar på skolan.

Det blir faktiskt mer spännande än det låter och Scott Card har ju också fått en massa priser för sin bok. Däremot är jag fortfarande inte övertygad om att det är min genre direkt. Även om jag måste säga att jag fascineras av att det är barn det handlar om och det ger det en dimension till. Jag vill dock ha något mer. Vi människor är ju inte alltid logiska och tänker ju inte alltid strategiskt även om det är enormt intressant som experiment. Jag är också lite orolig över allt våld i boken, det gör att jag misstänker att jag kanske inte kommer att klara av att se filmatiseringen när den kommer. Den ska ju dock vara en blandning av den här boken och en annan av böckerna där "Ärtan" i den här boken får agera huvudroll. Allt för att komma undan det faktum att sätta 6-åringar i alla rollerna som brutala mördare tror jag. Det finns dock framför allt en scen som beskrivs värre än flera andra, tycker jag faktiskt, där Enders storebror Peter flår och torterar en ekorre. Jag hoppas vid gud inte att de satt den i filmen, men samtidigt illustrerar den precis vilken typ av person han är så jag vågar inte hoppas för mycket.

Hur som helst tycker jag absolut att Enders spel är en bra och läsvärd bok även om den är något utanför min comfort zone (fast som ungdomsbok så är den ju helt inom zonen förstås). Jag är dock tveksam till om jag kommer att orka läsa mig igenom de andra böckerna han har skrivit också. 

5 kommentarer:

Miriam - Schitzo-Cookies bokblogg sa...

Men så fåniga namn de har i översättninge :P jag älskar boken och har läst den på eng där heter "Ärtan" Bean vilket jag tycker både passar honom men samtidigt låter som ett riktigt namn.

Sen heter ailiensen Buggers. Låter också coolare :P

Jenny B sa...

Visst känns hela boken som ett spel! Jag ville bara läsa/spela vidare hela tiden fram till slutet! Det är otroligt så mycket de orkade med, de små barnen. Det var väl vad jag tyckte var minst realistiskt med boken; att sex-sjuåringar kan vara så strategiska och planera så avancerat. Att filmatiseringen väljer äldre barn i rollerna tror jag gör filmen gott.

Jag läste några efterföljande böcker om Ender, och även om de var intressanta, så tyckte jag nog att det hade kunnat räcka med den första. Ender's Shadow, den som handlar om Bean/Ärtan, var spännande, men inte oumbärlig.

Det skall bli kul att se filmen!

Bokomaten sa...

Fast filmatiseringen är väl just en blandning mellan Ender's Shadow då och Ender's game? för att komma undan att sätta 6-åringar i rollerna. Förstår att det skulle vara svårt att ihtta skådisar och få tonårspubliken att komma men samtidigt är det ju en av poängerna. Att de bara är småungar när de börjar. Att de klarar av det håller jag väl med om inte är särskilt realistiskt, men att de bara köper konceptet tänker jag endast hade gått med så små barn.

Håller för ö med om att Bean är ett mycket bättre namn, tänkte också på det, men det måste ju översättas. Bönan hade ju om möjligt blivit ännu fånigare dock...

Anakin sa...

Mmmm, det är en speciell och spännande bok! Jag gillar den mycket för att Ender ändå är så sympatisk, och världen ändå är lite barnsligt enkel på något sätt. Det är ju lite superhjältetema nästan, fast mentalt istället för fyiskt... *Spoileralert* Finingen är förövrigt uppkallad efter Valentines dotter, som dock bara omnämns i förbigående i boken. Så nu vet du det! :)

Bokomaten sa...

Oh ja, mycket superhjältetema får man väl säga. Gillar också det. :)