torsdag 11 april 2013

The Hundred and Ninety-Nine Steps av Michel Faber

Michel Faber är kanske mest känd för att ha skrivit boken "Under skinnet" (som även den står som hyllvärmare hemma hos mig) och "The Crimson Petal and the White" som filmatiserades och blev en riktigt bra miniserie för ett par år sedan med Romola Garai. Även om jag inte läst någon av de båda böckerna (än) så känns det relativt säkert att säga att Faber snöat in på det mer mörka spåret.. Även detta är lite av en spökhistoria fast en kanske mer realistisk sådan. Man väntar hela tiden på att det där otäcka, hemska ska hända för redan från första sidan förstår man att det här är inte chick-litt direkt.. 

Det är en ganska otäck liten historia Faber har fått ihop här, lite i stil med Susan Hills kortare spökhistorier fast här är det övernaturliga inslaget mer nedtonat.

Siân, kvinnlig arkeolog och strax över 30 befinner sig på en utgrävning i en liten by någonstans i England. Hon är lite av en enstöring även om hon alltid är trevlig mot sina kollegor och de övriga på utgrävningen. För några år sedan förlorade nämligen Siân sitt ben i Bosnien och blev i samband med det även lämnad av sin pojkvän, något som skapade ett oöverkomligt trauma i hennes liv. 

På vägen upp för de 199 trappstegen till utgrävningen träffar hon dock en dag på en ung man som nässlar sig in i hennes tankar. En dag kommer han dessutom med en utmaning till henne i form av en gammal flaska han hittat bland sin bortgångne fars saker. I flaskan ligger ett dokument som visar sig vara flera hundra år gammalt och Siân tar på sig att försöka konservera och tyda vad dokumentet säger. Skriften verkar dock tyda på att ett gammalt och osedvanligt otäckt mord i trakten kanske uppdagas. Allt eftersom Siân gör framsteg så kommer hon och den unge mannen, Magnus, också närmare varandra.

Det är ödesmättat och mörkt utan att egentligen bli riktigt, riktigt otäckt men det gör inte mig någonting så länge det är spännande. Jag gillar hur Faber väver ihop de båda historierna, både Siâns och den bortglömda bekännelsen i flaskan. Mycket lämnas ouppklarat på slutet men mest för dramatisk effekt. Vi får aldrig någon förklaring på Siâns drömmar som påminner så om innehållet i flaskan t ex. Jag gillar det. Att det övernaturliga aldrig blir uttalat.

På det hela taget en kort, men lagom ryslig och spännande historia som jag kanske inte kommer att komma ihåg för alltid men som påminner mig om sådana där lokala historier man kan få höra ibland när man är ute och reser. Om drunknade sjömän och levande begravda som går igen på den lokala kyrkogården.

Inga kommentarer: