måndag 18 mars 2013

Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök

Efter Hands Waking the moon så kände jag att jag behövde en något kortare bok än 500 sidor på engelska så jag vände mig naturligtvis till mina hyllvärmare och fram hoppade Hanna Nordenhök. Promenaderna i Dalby Hage har jag velat läsa ganska länge, främst egentligen för att jag gillar att läsa lite lokala skånska skildringar då och då.

Hanna Nordenhök hade kommit u t med 2 diktsamlingar innan denna bok som kom 2011 och det märks. Språket är poetiskt, på gränsen till symboliskt emellanåt och de skapar en oerhört ödesmättad stämning. 

Det handlar om tre generationer kvinnor, barnbarnet som vi aldrig väl får något namn på, Marta och Mam, mormodern. Genom vykort, brev och fragment pusslar barnbarnet ihop vad det var som hände i maj 1956 och som fick sådana konsekvenser. Vi förstår efter ett tag att Marta gjort något, att hon "hetsat" två gånger. Första gången sin lilla hund, men vi förstår ännu inte varför eller vilka konsekvenserna blir. 

Sakta lär vi känna en djupt deprimerad Mam, allt mer ensam sedan hennes man och Martas pappa ofta är utomlands eller på jobbet på institutionen i Lund. Mam, som en gång var en lovande pianist men som drabbades av scenskräck och istället valde att gifta sig. 

I ärlighetens namn tycker jag nog att den här boken lovar lite mer än den ger. Även om det är vardagens dramatik som påverkar oss mest så kommer slutet lite som ett antiklimax då läsaren varit med på noterna under större delen av boken redan innan. Jag förväntade mig att bli  överraskad men Nordenhök beskriver bara. Det gör också att jag hela tiden håller en viss distans till karaktärerna och engagerar mig egentligen aldrig, utom, naturligtvis, i den stakars plågade hunden tic-tic som får för mycket socker och missköts av flickan Marta.

Språket är däremot knivskarpt. Det passar egentligen perfekt för den borgerliga strikta återhållsamhet som genomsyrar inte bara familjen utan hela deras umgänge. Det gör också att till och med utsvävningarna, det förbjudna som naturligtvis också och ändå händer, det känns lika planerat i detalj. Strukturerat, konstruerat, men passar perfekt till händelserna. Egentligen. Man talar inte om känslor. Detta trots att Mam kommer från en betydligt mer liberal familj förstår man när de kommer på besök.

Det blir kluvet för på ett sett passar språket berättelsen perfekt och deras strikthet är det som gör berättelsen till vad den är, samtidigt gör det också att man inte bryr sig om dem. Det är för perfekt, känslolöst, trots den spruckna fasaden och det faktum att känslorna uppenbarligen finns där. Annars skulle händelseförloppet ha sett annorlunda ut. 

I slutändan är det ändå tragiken jag tar med mig. Hur familjer kan vittra sönder bakom stängda dörrar utan att någon ser, eller bryr sig, eller kan göra något åt det.

Inga kommentarer: