onsdag 20 februari 2013

Min skugga av Christine Falkenland

Näst ut i projekt hyllvärmare är Christine Falkenland som jag skäms över att erkänna att jag aldrig läst. Jag hade dock tre olika pocketböcker stående i bokhyllan som jag matade in i min Bokomat. Själens begär, Min skugga och Släggan och städet. Jag bestämde mig för att börja med den kortaste och även mest uppmärksammade av de tre, Min skugga, som visade sig vara en suggestiv och oerhört fängslande berättelse! Något får mig att tänka på Feberflickan av Elisabeth Östnäs. Förmodligen det lite gammalmodiga språket men också den ödesmättade stämningen som vilar över berättelsen.

Min skugga handlar om den unga kvinnan Rakel och utspelar sig någon gång runt förra sekelskiftet. I barndomen råkade hon ut för en olycka som gjorde henne halt och gav henne och osmickrande ärr i ansiktet. Detta gör att hon trillat ner ett pinnhål på äktenskapsmarknaden men hon finner ändå ett giftermål i en äldre herre, änkemannen Georg, som även har en nästan vuxen dotter, Cornelia. Georg bor på en liten fiskeö och gör också tydligt redan från början att Rakel aldrig kan ersätta hans bortgångna och högt älskade hustru, Viola. Det är också tydligt att det är hushållerskan Olines åsikt. Familjen umgås ganska lite med andra människor men håller sig väl med folk i byn och går i kyrkan på söndagar. Rakel blir allt grinigare och rätt otrevlig då hon känner sig ful, ouppskattad och isolerad. Hennes enda tröst är de små knähundarna som hon skämmer bort med socker och älskar som om de vore hennes egna barn. Georg har också gjort tydligt att han inte önskar några nya spädbarn i huset, den biten är han färdig med. 

Rakel blir så småningom även smått uttråkad, men finner nöje i att närma sig dottern Cornelia i huset, ge henne små tips och råd oh manipulerar henne efter sina egna önskemål och åsikter. Det blir allt obehagligare och ödesmättat är just vad det känns. Som att det är något här som inte känns rätt, kan det fortsätta så här?

Berättelsen får också en inte helt behaglig kulmen och lämnar en med ett vemod och en orolig känsla i kroppen. Jag blir olustig och stingslig själv när jag läst ut boken inser jag och går runt och irriterar mig på småsaker. Även om det inte är en skön känsla att befinna sig i så är det ett gott betyg att en bok kan påverka en så trots att den inte ens är 150 sidor tjock. Ja, det blir mer Falkenland ändå, jag tror det får bli Själens begär. Det är för bra för att låta bli helt enkelt, även om jag skulle bli på dåligt humör.

4 kommentarer:

elisabeth sa...

gillar att hennes bok får dig att tänka på min, och inte tvärtom, haha. denna har jag inte läst faktiskt. men jag har läst en avhandling OM den och blev kanske inspirerad?

Bokomaten sa...

Haha, men jag läste ju din bok först och inte för alltför länge sedan.:) Även om den är SKRIVEN långt senare.:)

marvew sa...

Christine Falkenland är en favoritförfattare som jag tycker skriver bra. Precis när jag läst en bok, är jag villrådig. Sedan upptäcker jag att boken finns kvar, i mittet, i hjärtat och det känns fint.

Bokomaten.. sa...

Måste hålla med dig marvew, har läst ett par till som kommer upp på bloggen i veckan. Även om det var ett litet tag sedan så sitter de fortfarande kvar i huvudet. Något med det avskalade men ändå lättillgängliga språket som gör att de är svåra att skaka av sig och lätta att ta till sig trots råheten.