torsdag 10 januari 2013

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy

Om någonsin jag hittat perfekt sommarläsning så är det väl en bok som denna. Den är ganska kort, inte särskilt svårläst, men med ett innehåll som ändå väcker tankar och känslor. En bok man kan ha med i väskan och läsa några sidor i här och där. På stranden, medan man väntar på bussen, på picknicken. Det är ingen svår handling man måste hänga med i utan bara en flicka som minns och som väntar.Jag insåg att det här inlägget blivit liggade ända sedan i somras men det beror absolut inte på att jag tyckte det här var en tråkig bok, jag har bara glömt att publicera det. Eftersom jag nu även läst "En ovärdig dotter", även den av Lévy, så tänkte jag att det kanske var dags att få ut en text om den här också..

Den 18-åriga Louise sitter på ett café i Paris och väntar på sin mamma Alice, som aldrig dyker upp. Hon beställer kaffe, lunch, fika, mer kaffe och timmarna går och går. Hennes mamma är alltid sen. Ofta glömmer hon bort, stöter på något viktigt, men hon kommer alltid och Louise vet att hon dyker upp, bara hon väntar tillräckligt länge. Det har hon alltid gjort. Och svept in med sin obeskrivliga skönhet och förtrollat alla som ser henne. Medan timmarna går tänker Louise tillbaka på sin uppväxt, minns andra gånger hon väntat på sin mamma. Minns när mamman svikit henne och Louise dåliga samvete för att hon inte älskat sin mamma tillräckligt blossar upp. Det är en ung flicka som älskar och förlåter och ursäktar sin inte särskilt engagerade mamma gång på gång. En mamma som lämnat henne ensam, som knarkat, druckit, stulit och svikit henne för otaliga älskare men som med ett leende fått sin dotter tillbaka. Mamman har inte heller haft det så lätt och var aldrig skapt för att bli mamma.

Det är ett oerhört kärleksfullt porträtt, samtidigt som man blir arg som läsare över hur illa Alice gör sin dotter och vilken tur det är att Louise haft den pappa hon haft. Ändå känner man instinktivt att Louise inte känner alls lika mycket för sin pappa som för den mamma som sannerligen inte förtjänar det. Alice är en bräcklig kvinna som aldrig lärt sig att riktigt klara sig själv och att leva i den riktiga världen med alla krav på hur man ska vara och föra sig. Än mindre att ta hand om ett barn. Samtidigt är det inte någon ursäkt. Det skär i hjärtat när man läser om Louise som hoppas, längtar och ständigt blir besviken.

En riktigt bra bok som både är en ögonblicksbild och en livshistoria. På några få sidor. Det är känslan mer än handlingen som är det man tar med sig. Och det är väl ganska lagom en varm sommardag.

Inga kommentarer: