onsdag 23 januari 2013

Söta pojkar är bara på låtsas

Söta pojkar är bara på låtsas (kartonnage)av Moa Eriksson Sandberg

I somras läste jag boken ”Den första flickan skogen möter” av Sandberg och insåg att hon även är författaren bakom den här boken, som jag tänkt läsa sedan den kom. Men saker kommer ju som bekant i vägen. När jag nu gav mig själv en extra kick att försöka hinna läsa lite fler av jobbets biblioteksböcker innan julledigheten så föll valet bl a på den här och SKOJA att jag är glad att jag faktiskt läste den tillslut. Det är inte ”Den första flickan skogen möter” som jag först och främst tänker på egentligen när jag börjar läsa, snarare Hanna Jedviks ”Kurt Cobain finns inte mer” som jag också läste i somras.

Jag älskar att det börjar komma lite ungdomsskildringar från 90-talet och den här går rätt in i hjärtat. ÅÅÅÅhh, så bra det är, alldeles oavsett om det är 90-talsnostalgi med Seattle-kärlek, Courtney Love och gymnasieångest. Jag kastas in i min egen tonårstid med full kraft och känner igen estet-kompisarna, osäkerheten över att duga och hur mycket musiken betydde och klädmodet förstås. Bandnamnen kanske har skiftat och modet lika så, men osäkerheten och tonårsångesten tror jag helt säkert är den samma idag som för 20 år sedan. Och musikfestivalerna består även om banden inte längre heter Soundgarden utan Rianna och rödvinet och folkölen smakar säkerligen likadant idag.

Sedan finns här sådant som tilltalar mig själv. Bokens huvudperson går estetisk teaterlinje på gymnasiet, vilket jag faktiskt sökte in till men ändrade mig i slutändan. Teatrerkompisarna och framtidsdrömmarna och skrivarambitionerna känner jag dock igen ändå. Moa Eriksson Sandberg baserar den här boken på sina egna dagboksanteckningar och jag vet inte om det är det osm gör det, men det känns så himla äkta det här. Inte alltid helt smickrande för bokens huvudperson, snarare tvärt om, lär man sig ändå tycka om henne och man känner som sagt lätt rodnande igen sig. Säg den tonåring som inte tycker att världen kretsar kring just dem liksom..

I korthet handlar det alltså om en tjej, Ella, som går Teaterlinjen på gymnasiet, 1997-1998 någon gång. Hon drömmer om att bli skådespelare eller kanske regissör, men när hon får extraknäck på lokaltidningen som ungdomsskribent så börjar hon även fundera på en karriär som journalist eller redaktör. Hon bråkar med sina vänner, stöter på killar för att få uppmärksamhet men vet egentligen inte riktigt vad det är hon vill ha. Hon hamnar i de djupaste av dalar när hon blir dumpad, men har ändå svårt för att verkligen förälska sig. Och samtidigt blir hon mer och mer kontaktsökande och undergiven och går inte så ofta med att låta killarna behandla henne ganska så illa. För lite uppmärksamhet är väl ändå bättre än ingen, eller? Det är lätt att tycka om Ella och känna med henne.

Absolut roligast för mig var ändå just igenkänningsfaktorn från tiden. ”Just det, Hole lyssnade man på”, t ex. Att själv ha gått på gymnasiet ungefär då och haft Björkknutor i håret. Även om Mitt och Ellas liv förstås såg väldigt olika ut.

3 kommentarer:

Ylva sa...

Jag tycker också den är så himla fin med mycket igenkänning trots att jag är några år äldre. Skrev en så lyrisk recension så att jag fick ett mail från förlaget om att Moa ville skicka sin nya bok (Nästa flicka...) till mig.

Ylva sa...

Den första flickan skogen möter, menar jag såklart.

Bokomaten.. sa...

Heh, ja, den tyckte jag ju också om men såå mycket mer om den här! Härligt att det börjar komma lite 90-talsskildringar tycker jag personligen förstås, men de bästa är ju de som lätt kan läsas av både yngre och äldre med lika stor behållning! Som den här!=)