tisdag 15 januari 2013

En ovärdig dotter av Justine Lévy

En av de montrar jag shoppade mest i på Bokmässan i höstas var [Sekwa]s. Ändå har flera av dem blivit stående, som så många av de böcker jag brukar plocka med hem från mässan. Jag shoppar helt enkelt mer än jag mäktar med att läsa. Eftersom jag läste Lévys förra bok, Vi ses på Place de la Sorbonne, i somras så var detta en av de jag först ville ta mig av an i den här högen i alla fall.

Om jag har förstått saken rätt så tänker Lévy skriva en trilogi om moderskap med utgångspunkt i sitt eget komplicerade förhållande till sin mor. Böckerna hänger ihop men kan läsas helt fristående från varandra. Man känner dock igen delar i den här boken om man läst "Place de la Sorbonne". Huvudkaraktären, mamman, är sig lik. En flyktig och vacker charmerande fågel utan självinsikt och som ständigt sviker sin dotter. I "Place de la Sorbonne" sitter dottern som själv just blivit kvinna på ett fik och minns och tänker tillbaka på sin mamma så som hon var under uppväxtåren. Opålitlig, frånvarande ibland, närvarande ibland. Alltid på sina egna villkor. Naiv, sårbar och man fick intryck av att hon fjärmade sig från sin dotter för att skjuta undan det dåliga samvetet av att hon helt enkelt inte var människa nog att ta hand om någon annan när hon knappt klarade av att ta hand om sig själv. 

Sådan är hon också i En ovärdig dotter. Dock något äldre, liksom även dottern Louise som sitter vid hennes sida när nu cancern äter sig in i modern allt mer. Det är inte lång tid kvar, det förstår man. Dottern slits mellan kärlek, bitterhet och ett oerhört dåligt samvete för att hon inte varit en bättre dotter. För att hon förebrår sin mamma och för att hon nu själv är gravid med sitt första barn och inte kan komma sig för att berätta detta förrän det är för sent. Någonstans inbillar hon sig att om hon bara berättat tidigare så kanske mamman fått en chans att säga något, att kämpa lite extra, att överleva för att få träffa sitt barnbarn. För visst skulle hon väl ha velat göra det? Louise slits mellan känslorna för sitt barn och sin mamma, både kärleksfulla och mindre smickrande känslor. Även för barnet som växer i hennes kropp, som den cancersvulst som växer inne i hennes en gång så vackra mamma. Hur kommer hon själv bli som mor? Kommer hon att klara det ett dugg bättre än hennes mamma gjorde? Vad har hon för rätt att förebrå sin mamma?

Många känslor rörs upp i såväl Louise som i mig själv när jag läser. En hel del av känslorna och tankarna kan jag känna igen mig i även om min situation ser helt annorlunda ut. Det är inte bara det att jag själv är gravid när jag läser som gör att jag kan relatera. Tanker kring familj, relationer och uppväxt kan man känna igen ändå. Rädslan och förväntningarna inför vad som ska hända, hur ens liv ska komma att te sig. Det är de stora frågorna i det vardagliga livet som avhandlas och jag vill läsa mer. I april släpps den tredje och avslutande delen i trilogin om Louise, "Inget allvarligt", även den på [sekwa] förlag.

Inga kommentarer: