onsdag 16 januari 2013

A year of reading from home..

End is on the landing av Susan Hill

För att riktigt kickstarta mitt hyllvärmarår (i år SKA det gå att få undan några stycken) så valde jag att börja året med en hyllvärmare om hyllvärmare. Japp, så meta det bara går. Den brittiska författaren Susan Hill börjar sin bok med att berätta om hur hon en dag är på jakt efter en viss bok, Howards End förstår vi senare, som hon vet att hon har stående hemma i bokhyllan. I sin jakt letar hon genom rum efter rum och istället för Forsters bok hittar hon än den ena, än den andra bortglömda gamla pärlan efter den andra och dessutom ett helt gäng böcker hon inte ens visste att hon ägde.Det blir starten på en läsutmaning som i mångt påminner om många av de nyårslöften, utmaningar mm som brukar förekomma i bokbloggarvärlden så här i januari. Hon bestämmer sig helt enkelt för att läsa sig igenom sitt eget bibliotek. Ja, inte alla böcker naturligtvis. Ett helt livs samlande har resulterat i så många böcker att hon säkert skulle behöva leva om sitt liv två gånger om för att hinna gå igenom alla.

Vad jag tror ska bli en bok om litteratur, Hills favoritböcker, kanske ett kapitel/volym,utvecklar sig snarare dock snart till en typ av biografi. Hennes vandring genom huset triggar inte bara minnen av gamla favoriter utan även möten, vänner, platser kopplade till de där böckerna. Det blir ett name droppande utan dess like efter ett tag för det är helt otroligt vad många människor Hill träffat i sitt liv och även vara nära vän med. Det charmigaste är dock att hon aldrig tappar sin barnsliga förtjusning. Hennes kärlek till de böcker hon minns lyser som inget annat och jag måste ideligen sluta läsa för att spring till min egen bokhylla och plocka fram titlar och författare som hon nämner, eller gå till datorn och surfa reda på någon som jag inte känner till sedan tidigare. 

Dessutom känns det verkligen som att hon först beskriver hur hon lärt känna ett visst verk, kanske via en lärare, en bekant, en slump och sedan hur hon blivit helt galet star struck när hon fått träffa upphovsmannen. Min absoluta favoritscen är precis i början av boken när hon beskriver hur hon via en rekommendation fått tillgång till ett slutet privat bibliotek under sina studieår. Ett bibliotek som alla som är någon i Englands litterära kretsar är medlem i. Hon får snabbt vänja sig vid att det vid varje läsplats och runt varje hörn står någon känd och respektingivande författare. Ingenting kan dock förbereda henne på när hon en dag rundar en bokhylla och springer in i en liten man med glasögon som tappar sin bok på hennes fot och ber så hemskt mycket om ursäkt. Och där står han, alldaglig, någon man aldrig skulle lägga märke till om man inte kände igen honom. E M Forster. Och tittar urskuldande på henne och mumlar fram ett förlåt. Tusen och inga tankar far genom hennes huvud men hon får tunghäfta och får inte fram ett ord. De inledande raderna I Howards End flyger genom huvudet på henne och hon tänker att här står dessutom en man som var nära vän med Virginia Woolf. De umgicks dagligen. Och lika snabbt är ögonblicket över. 

Jag får hjärtklappning när jag läser den scenen för Hill är helt underbart duktig på att beskriva precis hur underlägsen, imponerad, rusig och chockad hon känner sig. Och så där fortsätter det. Det som verkligen gör det roligt att läsa är att hon inte bara nämner en massa kända namn utan berättar om det som för henne är verkliga idolmöten. Och många blir också hennes nära vänner som sagt. 

Det är en bok som entusiasmerar, en bok som får mig att längta efter mina gamla älsklingar igen och plocka fram diktsamlingarna och lystet suga i mig strofer jag inte läst på åratal men någonstans fortfarande tänker på som favoriter. Den enda nackdelen med den här boken är väl att den inte alls gör att jag vill ta tag i mina OLÄSTA hyllvärmare utan plocka fram alla klassiker..

En annan sak jag tänker på när jag läser är också att jag är glad att jag väntat med att läsa den här boken i några år. Jag köpte den på en bokmässa för kanske tre år sedan, men hade jag läst den då eller på pendeln på väg till jobbet hade jag inte fått i närheten av lika mycket ut av den som nu då jag faktiskt har möjlighet att "Slow read" som Hill kallar det och pausa då och då mitt i läsningen. 

Jag kommer att läsa annat naturligtvis, under 2013, men peppad till att gå igenom egna bokhyllan har jag onekligen blivit. Jag kommer inte att kunna motstå alla tips man får från andra bloggare och böcker som jag redan vet är på gång och längtar efter, men jag tror att jag kommer att se min egen bokhylla lite mer. Inte bara som en kuliss utan som summan av sina beståndsdelar och djupdyka bland volymerna då och då. 

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Åh, så bra boken låter! Den handlingen måste ju kännas inspirerande... fast till att läsa om de böcker man redan vet att man älskar... Hoppas att du ändå kan hålla uppe ångan med att läsa dina hyllvärmare!

Jag har också liknande ambitioner, och fastän jag har några olästa böcker som jag verkligen längtar efter att läsa, så har jag inte tagit tag i dem än. Mitt "problem" är att jag just har upptäckt biblioteket och alla spännande böcker man kan hitta där!

Men några hyllvärmare skall jag väl kunna klara av. :)

Bokomaten.. sa...

HAha, vilket problem med bibliotekböckerna..;) Nu måste jag ju ändå hålla fast vid att jag tycker att du ska låna och läsa så mycket du kan därifrån så länge du har suget av flera anledningar! Dels för att få upp bilioteksstatistiken men också för att hyllvärmarna har du kvar även sedan! Energin, engagemanget och suget att låna och lämna på biblan kanske inte håller i sig. Heja heja!!