torsdag 15 november 2012

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Tre apor (pocket)Det är möjligt att jag gick in med lite fel bild när jag började läsa den här boken. Jag minns att den gick som en löpeld mellan bloggarna när den kom för två år sedan, men även om jag läste mycket om den DÅ så kommer jag inte ihåg jättemycket av vad folk skrev då nu längre. Istället gick jag in med ingången att försöka hitta lite böcker med religionstema som skulle kunna passa våra elever på högstadiet. Efter lite efterforskningar och rekommendationer kom jag på att den här boken kanske skulle kunna passa. Inte så lång, beskrivs som humorfylld och handlar om en 13-årig kille i Göteborg och hans uppväxt i en judisk församling under 80-talet. Förutom den 13-årige Jakob träffar vi även hans föräldrageneration och lär även känna mor och farföräldrarna. Nyckelordet i vad jag läste på baksidan och i beskrivningarna av boken var just humor, vilket jag nog hängde upp mig på lite för mycket för så särdeles humorfylld vet jag inte om jag tycker att den här boken är. Visst finns här komiska situationer och en svart humor som hela tiden har en sorgekant av utanförskap, arvet från kriget och andra familjeproblem.

Det är mer sorgligt och tragiskt än en direkt roligt. Visst fnissar man däremot, men ofta med en lite bitter och ömkande smak i munnen. Man tycker synd om personerna, samtidigt som man inte kan låta bli att le åt eländet när Jakobs mamma låter sin chef flytta hem till dem och ”sova på soffan” för syns skull, tills barnen gått och lagt sig och chefen kan flytta upp i sovrummet. Pappa försöker hålla uppe fasaden och försöker hålla kontakten med sina barn så gått det går, men han har det inte så lätt direkt han heller. Chefen släpps inte in i gemenskapen så som varande icke-jude, men uppgraderas raskt när hans syns på bild i tidningen från något kändismingel. Då tejpas pappans foto över med en utklippt bild ur kändisreportaget…

På det hela taget vet jag inte riktigt vad jag tycker om ”Tre apor”. Det var inte vad jag förväntade mig och texten är faktiskt lite svårtuggad emellanåt fast inte svårtillgänglig. Och jag trivs emellanåt när jag läser, men jag vet inte om jag faktiskt gillar det ändå. Om det är min typ av bok helt enkelt. Kanske för att jag såg lite av Jonathan Tropper framför mig när jag började läsa, men det här är ju mycket mer realism å andra sidan. Nae, obestämd är väl snarare det ord jag vill åt. Vad tycker ni andra som läst?

2 kommentarer:

Cinnamon sa...

Tyckte att boken var riktigt rolig på sina ställen, men att det vilade nått olycksbådande över hela boken. Riktigt sorglig var den oxå..

Bokomaten.. sa...

Ja, olycksbådande var faktiskt ett jättebra ord! Det var precis så det kändes, som att det vilade något tungt över hela berättelsen. En sorts dyster humor.