måndag 8 oktober 2012

Vi måste tala om Jonas

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken av Jonas Gardell

Gardell kan mycket väl ha skrivit året bok när han började på sin historieskrivning om Aidsutbrottet i Sverige. Jag vet inte hur många som såg Babel igår där han var gäst, jag gjorde det inte utan har det programmet kvar än så länge, men jag är helt säker på att han lyckades fånga varenda tittare där hemma i TV-soffan med sitt engagemang och sin glöd. Precis som han gjorde med alla dem som lyssnade på honom på bokmässan. Jag kan garantera att han var årets mässas tveklöst mest populära person. Kön till seminariet med honom ringlade lång, folkmassorna runt hans monterprogram var monstruösa. Allt mycket välförtjänt. Gardell sa själv under sitt seminarie att han inte kunde avgöra om det var bra litteratur eller inte som han skrivit, det var egentligen inte hans mission, det han vill är att skriva om den svenska historien. Eller rättare sagt, skriva en del av Sveriges historia som inte blivit uppmärksammad tidigare.

Jag hade inte läst Gardells bok innan mässan, det fanns helt enkelt inte tid. Förra veckan var jag dock hemma med världens förkylning och passade på eftersom jag fått med den hem från jobbet dessutom, passande nog. Eftersom detta är första delen i en trilogi så hinner det faktiskt inte bli så himla otäckt utan Gardell väljer istället, som titeln antyder, att fokusera på det fina. På kärleken. På utsatthetens hos de unga män som kom till Stockholm från hela Sverige i början av 80-talet för att kanske, kanske våga vara sig själva, äntligen.

Vi lär känna Rasmus och Benjamin. Två väldigt olika, men ändå lika, pojkar som växer upp i varsin del av Sverige under ganska olika förhållanden. Det är landsortslollan som inte hade en enda riktig vän innan gymnasiet och det är grabben som växt upp till ett övertygat Jehovas vittne. Av en slump, eller ödet, så möts de tillslut i Stockholm en jul och man förstår att detta är något väldigt speciellt. Detta kan vara den där kärleken i dess renaste form som överträffar allting annat. Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen för så himla många har redan bloggat och skrivit om den här. Jag tänker däremot skriva att det absolut inte är endast är en bok om de här två unga männen utan även om alla dem som finns i deras närhet. De medelålders fjollorna, ensamma Reine som blir ett av HIV-virusets första offer och familjerna som berörs både av sönernas homosexualitet och så småningom även skräcken kring sjukdomen.

Det är vidrigt att läsa om hur vi människor kan uppföra oss, trots att vi tror oss vara frisinnade och upplysta. Jag var själv för ung 1982, då boken utspelar sig, för att ha något minne av det här utbrottet, men jag minns Aidsskräcken från min tonår. Och även delvis från min barndom. Man fick inte på några som helst villkor blanda blod med någon annan. Alltså, om någon skadade sig måste man vara mycket noggrann med att se så man inte själv hade något litet sår innan man lade om den andres sår. Så var det bara. Och att ha sex utan kondom var ju samma sak som självmord! Detta var dock lika för alla, så snabbt måste det ha gått från att det kallades bögpest till att vara en allmän ebola-skräck. Jag var bara 4 år 1982, men 5 år senare var jag 9..

Det är helt ofattbart för mig att förstå att det faktiskt gått till så här i Sverige. Att det var, och delvis fortfarande är, svårt att komma ut som homosexuell, det vet jag, men på en här nivån? Nej, et hade jag nog aldrig kunnat riktigt ta in. Inte i modern tid liksom. Inte under min egen livstid.

Gardell sa under mässan att det var ytterst medveten av honom att inte bara skriva en bok utan en hel trilogi. Det ska inte gå att läsa första boken, förfäras och sedan lägga den åt sidan några timmar senare som ett minne blott. De här vackra, bortglömda unga männen förtjänar mer än så. Därför kommer han tillbaka och sedan tillbaka igen, så att vi helt enkelt inte ska kunna glömma. Jag kommer slänga mig över nästa del. Och ikväll har TV-serien baserad på böckerna premiär på SVT. Jag misstänker att jag inte kommer vara ensam om att sitta bänkad.

2 kommentarer:

Carro sa...

En helt fantastisk bok! Och jag förstår verkligen Jonas poäng med att skriva en trilogi, jag kommer inte att glömma.
Däremot kommer jag nog att hålla mig undan serien på Tv..

Bokomaten sa...

Jag funderade också på det, men sedan tänkte jag.. jag vet ju hur det går så att säga. Och på det seminarie jag vr på så sa Jonas själv att han inte skrivit färdigt varesig bok 2 eller bok 3 än så serien är ju egentligen itne en filmatierien rätt av av böckerna... Jag tror jag tittar och läser sedan ändå.