tisdag 30 oktober 2012

Doftande trädgårdar för de blinda av Janet Frame


Det här blir en tredje boken jag läser av Frame i höst, och därmed har jag uppfyllt min uppgift i Pocketlovers utmaning ”Tre på tre”, men jag har en bok till av henne hemma som jag också tänker ta mig an. Detta är också den märkligaste av de tre böckerna och den sticker ut så till vida att handlingen inte är helt uppenbar. Åter igen snärjs vi in i de krångligaste snårskogarna i våra psyken. Ett centralt tema är tystnaden och även, tycker jag, ensamheten. Karaktärerna i boken flyter ihop, vilket får sin förklaring på slutet, och alla lider de av någon form av handikapp. Vera som blivit blind, Erlene, dottern, som sedan många år valt att sluta prata och Edward, hennes far som isolerar sig från sin familj genom att fara ända till andra sidan jordklotet för att släktforska kring en helt annan släkt än sin egen. Handikappen blir till symboler för andra brister. När psyket inte kan reda ut världen omkring eller inuti så kompenserar det med att plocka bort något reellt, något fysiskt som ändå inte går att direkt ta på.

Av de olika karaktärerna så är det någonstans Edward som förbryllar mig mest och Erlene som berör mig mest. Det är också den karaktär som jag tror ligger närmast Frame själv. Erlene väljer som litet barn att helt sluta prata och driver genom det hennes mor till vansinne. Hon anklagar sig själv och tror att Erlene valt stumheten för att bestraffa modern. Vera skickar sin dotter till en läkare som i Erlenes världs flyter samman med den låtsasvän hon skapat sig, en skalbagge hemma på fönsterblecket som hon pratar med i tanken.

Edward befinner sig som sagt i periferin, men får hela tiden rapporter hemifrån. Bara han kommer hem på besök så ska Erlene nog börja prata. Något mer än ett besök däremot är det aldrig frågan om. Han har viktiga saker att uträtta. Edward är strikt och opersonlig, något som också får sin förklaring på slutet.

Det ÄR en snårig bok att hänga med i men en väldigt poetisk sådan och Frames skildring av hur ett trasigt psyke kan löpa amock är faktiskt spännande. Jag kommer flera gånger att tänka på Virginia Woolf och stream of consciousness, fast hur det skulle gestalta sig i ett sinne som fått sig en törn. Ändå, eller kanske därför, är det den av de tre böcker jag läst av henne som jag har svårast att ta till mig. Jag rekommenderar den ändå, för den är fascinerande och mycket annorlunda, men jag skulle inte välja den som förstaläsning av Frame. Det kan i och för sig också vara jag som inte är tillräckligt van vid att läsa svårare litteratur. Det har dock inte avskräckt mig från att även vilja läsa den fjärde boken som kommer ut på Modernista i höst, Vid alfabetets gräns.

2 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

Mina tankar flög till Jennifer Winterson... och lite Kafka, men du har rätt, Woolf också.

Bokomaten.. sa...

Kafka? Tja.. ja, kanske.. för de absurda svängarna i handling och tanke? Jo, det kan jag se. Winterson har jag skam att säga det inte läst något av.