måndag 15 oktober 2012

Ansikten i vattnet av Janet Frame

Ännu en krypande fantastisk bok av Janet Frame, även om jag själv blev bra mycket mer tagen av Ugglor gråter. Det de allra flesta känner till om Janet Frame är att hon under flera år satt inspärrade på mentalsjukhus för scitzofreni och med knapp nöd slapp undan lobotomi då en av hennes novellsamlingar vann ett prestigefyllt pris på Nya Zeeland. Sitt liv skildrade hon i den självbiografiska trilogin ”En ängel vid mitt bord” som blev en fullkomligt mästerlig film av Jane Campion för en 20-25 år sedan.

I ansikten i vatten skildrar hon också psykvården på Nya Zeeland (och säkert stora delar av den övriga världen) under 40 och 50-talet men hon är noga med att poängtera att det är en helt fiktiv roman och att alla karaktärer är påhittade. Det gör verkligen däremot boken inte mer sann för det och jag blir inte bara skrämd över hur psykvården faktiskt såg ut för bara 50 år sedan, jag blir också nedslagen av hur vi människor faktiskt kan uppföra oss mot varandra och hur hårda och skonlösa vi kan bli om vi bara utsätts för tillräckligt med press. För detta är både en roman om de som satt intagna och de som arbetade i psykvården. När jag läser om hur de intagna har det chockas jag av tanken att Frame och många med henne faktiskt överlevde! Hade man utsatt en vanlig ordinär människa för en bråkdel av allt romanens huvudperson utsätts för så hade det varit fullt jämförbart med tortyr i krigstid och en fullt godtagbar ursäkt för PTS (post traumatisk stress). Dvs, hade jag inte varit galen innan jag blev inlagd så hade jag garanterat blivit det efter alla experiment och den fruktansvärda behandling de fick utstå. Bara boendeförhållandena i sig är ovärdiga nog. Det är motbjudande och fruktansvärt och jag gråter när jag tänker på hur många människor som fått utstå liknande förhållanden, allt i läkekonstens namn.

Ändå är det inte en helt obehaglig och förfärlig bok att läsa. För där jag är övertygad om att jag hade gett upp så har romanens huvudperson ständigt en liten, liten gnista av hopp. Och även i helvetet finns det gradskillnader. Det finns alltid en avdelning som har det värre. Och kamratskapet mellan en del av de intagna är fint. Och det händer trots allt roligheter på en del av avdelningarna också. Alla har det inte förfärligt. Det är bara inte särskilt vårdande. Det hjälper inte att hota en sjuk människa med att det blir värre om de inte skärper sig. Ingen blir frisk av att få höra att de ska sluta vara rädda för då slipper de elchocker. Vad är det för terapi, liksom? Förfärligt! När en del börjar må bättre och det går bra för dem så räcker det med ett litet tillbakasteg för att hamna i den onda sprialen bakåt igen. Ändå lämnar mig boken inte förtvivlad utan snarare med hopp. Om folk kan överleva det där och gå vidare, himmel, då måste det finnas hopp för de flesta av oss. Och till och med i de mörkaste tider kan man finna ljus. Även i de mest skadade sinnen kan det finnas stunder av trygghet och välbefinnande.

Inga kommentarer: