torsdag 23 augusti 2012

En nostalgitripp rakt tillbaka in i 90-talet

Kurt Cobain finns inte mer av Hanna Jedvik
Pearl Jam, Soundgarden, Alice in Chains, Björk, Radiohead och Portishead och Nirvana, Nirvana, Nirvana. Alla utgjorde de soundtracket till mina tonår på 90-talet. Minns ni vad ni gjorde när ni fick veta att Kurt Cobain var död? Jag var faktiskt (passande nog i det här sammanhanget) på väg till biblioteket när jag såg löpsedlarna. Blev inget biblioteksbesök för min del.
Hanna Jedviks nya ungdomsroman tar avstamp i precis den här tiden och handlar om Alex och Lovis som börjar gymnasiet 1992. Bara ett par år före mig. Där jag lyssnade på triphop så lyssnar Lovis och Alex dock på husgudarna the Cure och massa rock som Stone Roses och Thåström. Som jag visserligen också minns fast som Peace, Love and Pitbulls. Den här boken sjuder av musik och tonårsångest, så pass mycket att man som läsare inser att det inte kommer att gå så bra för åtminstone bokens ena huvudperson. Alex, som läser Jonas Gardell tills ögonen går i kors och hjälper Lovis med hennes band och tecknar i skoltidningen när Lovis skriver.
Redan första skoldagen finner de varandra och sitter sedan ihop som med klister. Ingen förstår Alex som Lovis, och ingen kille kommer i närheten av att få vara så nära Lovis som Alex. De är oskiljaktiga. Men det råder ett mörker i Alex, som bär på en hemlighet. Som läsare kan man se att det här nog inte kommer att gå så bra och tänker att snälla, om någon bara ville se och kunde hjälpa Alex. För så där skulle det inte behöva vara. Att när Lovis ser världen i svart och vitt så ser Alex den bara i svart…
Ingen av dem kan se vilka karismatiska stjärnor de är. Lovis kan bara se Alex och Alex kan inte se något alls. Men alla i deras närhet märker det. Att de spelar i en annan liga, vackra, begåvade och ouppnåeliga.
Det är verkligen slitande vacker och ångestfyllt det här, men jag funderar över hur mycket som är nostalgi från min egen sida och hur mycket som är allmängiltigt? Bandnamnen, kläderna och frisyrerna kanske inte har så stor betydelse som man vill tänka, men det är andra tydliga tidsmarkörer i boken som också får en att flyttas tillbaka. Minns ni hur stort Umeå var i djurrättssammanhang? Vilka böcker man läste? Twin Peaks?
Språket är lite spretigt ibland. Vackert, men kanske inte helt lättillgängligt alltid. Det är dock en inte alltför tjock bok och jag tror att Lovis och Alex kan tilltala tonåringar även idag. Att känna sig utanför och annorlunda är ju något som inte försvinner. Jag önskar bara att man som läsare förstår att det VISST finns saker man kan göra om det är så där svart.
Jag gillar det här och jag tror absolut att det är en ungdomsbok som många äldre kan läsa med behållning. Typisk crossover. Det finns dock en liten detalj jag funderar över. Jag räknar ut att Lovis måste vara född 1976, men namnet Lovis måste ha varit kolossalt ovanligt före 1981 när Ronja kom ut eftersom det är otroligt ovanligt även idag. Fast någon måste ju heta det, även i tilltalsnamn antar jag. Fint är det i alla fall, eller hur?

3 kommentarer:

Calliope sa...

Gud ja, visst är den en total nostalgitripp! Jag tyckte att det var en stor del av behållningen med den, och funderade i samma banor som du om huruvida den skulle funka för någon som knappt var född när Kurt dog (jag minns f ö exakt vad jag gjorde när jag fick höra att han dött: jag var på fest på kollektivet där halva boendeskaran avgudade honom - no need to say att festen tog en annan vändning efter det) -gud vilken lång parentes det där blev ... - men jo, jag tror att den funkar även om man inte har någon personlig koppling till alla de där banden. Den har så mycket annat som känns så enormt starkt, och som är likadant nu som då.

Fru E sa...

Och jag har faktiskt varit på Nirvanakonsert! Låter som en bok för mig som tokälskade de här banden (och är född -74). :)

Cinnamon sa...

Har reserverat boken nu. Jag gick i åttan när Kurt dog (du ser att vi är på first name basis med varandra) och var så arg på alla som började springa runt i tröjor med en bild på honom och 1967-1994 på och som aldrig lyssnat på Nirvana innan han dog.