tisdag 5 juni 2012

Rysligheter på vita duken

Jag minns inte vilka de var längre, men när The woman in Black hade premiär på bio så var det flera som sa att den inte var så ruggig. Lite mysig och fin, men inte särskilt läskig. Ungefär som the Awakening, en film som verkar ha cirkulerat bland rätt många bokbloggare de senaste veckorna. Även jag såg the Awakening för ett par veckor sedan, tyckte den var superbra, vrålsnygg och lagom läskig faktiskt. Men så är jag kanske ganska lättskrämd också. Har ni inte sett den filmen så utspelar den sig på 20-talet på en internatskola för pojkar. En ung kvinna anländer till skolan med ett speciellt uppdrag. Hon har specialiserat sig på att avslöja spiritister som charlataner och spökhistorier som inget annat än naturliga fenomen och nu har turen kommit till skolan där en liten pojke visat sig för skolbarnen och även drivit en av pojkarna till självmord. När pojkarna åkt hem över lovet och den unga kvinnan stannar kvar, då blir det riktigt, riktigt otäckt vill jag lova.
The woman in black utspelar sig några årtionden tidigare och handlar även den om ett stort ödsligt hus. Juristen Arthur Kipps anländer till en enslig by som plågas av en förbannelse. Varje gång en sörjande kvinna i svart visar sig dör minst ett barn i byn. Eftersom jag har läst boken och tyckte den var rent ut skitläskig och dessutom otroligt stämningsfull så var jag superpepp på den här filmen, tills folk sa att den inte var så läskig. BOY OH BOY, vad de hade fel! Jag skrek i högan sky och trodde jag skulle fåhjärtsnörp, trots att jag ju visste vad den handlade om redan innan!

Susann Hill som skrivit boken kan vara mycket nöjd! Den är inte bara snygg utan otäck så det förslår faktiskt och jag tycker Daniel Radcliffe (Harry Potter) passar perfekt som Arthur Kipps. Ungefär så där hade jag ju liksom föreställt mig att han såg ut. Så se den! Men ärligt talat, INTE om du har svagt hjärta.

5 kommentarer:

Jenny B sa...

Oj oj oj. Jag har funderat ända sedan innan premiären om jag skall våga se den här. Jag försökte att hitta någon eftermiddagsvisning för att inte behöva gå hem i mörkret, men hann inte iväg.

Jag såg faktiskt teateruppsättningen i London! Den är väldigt annorlunda mot såväl boken som filmen, på ett mycket intressant sätt. Jag satt med andan i halsen och hoppade högt av skräck, fastän jag hela tiden såg att jag satt på en teater och försökte intala mig att det inte var på riktigt. Rekommenderas varmt!!!

Så självklart ville jag gärna se den här filmen. Men uuuuh, jag tror tyvärr inte att jag vågar! Däremot är jag jätteglad att höra att du tyckte att den var bra (och läskig). Det är värt mer från dig som läst och gillat boken, än från blasérade filmrecensenter som inte är intresserade av genren.

Eli sa...

Alltså jag är ju också superlättskrämd, jag kanske borde låta bli då.. Men jag ska läsa boken i alla fall :)

Bokomaten sa...

Tack söta, fina Jenny! Blotta tanken på att se den som TEATER gör ju att det börjar rycka i en av längtan till London igen! Underbart! Och jag kände lite det samma med din JÄTTElånga initierade artikel om Prometheus, som jag inte hunnit se själv än.. Men är heller inte riktigt lika sugen längre.. fast nog kommer jag att se den, jodå.:) man måste ju ändå.

Och jo, Eli, se den! Det tyvker jag nog, men ha en filt till hands, hehe.

Lingonhjärta sa...

Hahaha! Usch ja! Jag blev så skrämd av båda att jag höll på att dö. Höll för ena örat och halvkisade båda filmerna igenom. Så galet bra båda två!

Och Eli! Du bara måste läsa boken!

Bokomaten sa...

ja, visst är de bra båda två? Man hoppar ju högtoch sätter hjärtat i halsgropen, framför allt under The woman in black. Mer krypande ondska i The Awakening.:)