onsdag 13 juni 2012

Dark Places av Gillian Flynn

När jag precis hade läst ut Sharp objekts var jag en smula besviken men också nyfiken på mer. Eftersom jag ändå hade Dark Places, Flynns andra bok, i hyllan och jag tänkte att jag lika gärna kunde fortsätta att ta mig an denna hajpade författare så började jag läsa den här direkt. Den här gången med något mer modesta förväntningar. Även om den här boken blivit så omkramad att en viss Helena till och med döpt sin blogg efter henne…

Och det här är mer svårtuggat. Det tar mycket längre tid för mig att ta mig igenom den här boken, främst för att jag inte ligger sjuk längre förstås.

Det hela börjar med att vi får träffa Libby Day som 25 år tidigare blev av med hela sin familj i en fullständig massaker då någon mörade hennes mamma och hennes två systrar med en yxa och klottrade ner satanistiska ord över hela huset med deras blod. Libbys bror, ben, dömes för morden och sedan dess har Libby levt ett trasigt liv. Hon fick växa upp hos olika fosterfamiljer, främst hos sin moster Diane som dock inte helt klarade av henne hela tiden då Libby själv blev våldsam med tiden. Droppen var när Libby dödade sin mosters hund i ett raserianfall. Nu är Libby över 30 och har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. Istället har hon levt på pengar från en fond som bildades i hennes namn när hon var liten flicka. Nu är dock pengarna slut och Libby tvingas se sig om efter alternativa inkomstkällor. Som av en slump hör en True Crime-klubb av sig och ber henne komma och prata för dem mot en saftig summa pengar, men träffen visar sig vara något helt annat än vad Libby förväntat sig. Istället för de menlösa deckar-nördar hon förväntat sig så visar det sig vara en grupp dedikerad åt att få Ben frisläppt från fängelset. Själv är hon övertygade om hans skuld, men efter att gruppen lagt fram teorier och fakta är hon inte lika övertygad och går med på att försöka hjälpa dem ta reda på vad det var som verkligen hände den där kvällen.

Jag måste ge Flynn en eloge för att jag rycks med bra mycket mer i den här boken än i Sharp objects. Inte räknar jag ut slutet heller, som egentligen annars är det enda jag har något emot. Mer om det strax.

Parallellt med Libbys undersökningar idag får vi återblickar till Vad som hände den där dagen i januari för så många år sedan. Både ur den då 15-årige Bens perspektiv och mamma Pattys. Det är en ruggig historia som spelas upp. Framför allt en fruktansvärd scen med ett antal kor som möter döden en natt blir jag faktiskt tvungen att hoppa över, den är för motbjudande och äcklig och jag har fortfarande svårt att släppa en. Men det är inte det som är spännande. Det är att läsa om hur det oundvikliga och oerhört otäcka ödet närmar sig och situationen skruvas åt. Som läsare vet man ju redan att de där händelserna i januari 1985 kommer att sluta i mord men det gör ju inte de karaktärer vi får följa i tillbakablickarna.

MEN, och det här är ett stort men, jag blir faktiskt besviken på slutet. Och nu blir det spoilers så nu ska man sluta läsa om man inte vill veta hur det går! Jag gular texten så man får markera den om man vill läsa vidare.

Jag tycker det känns osannolikt och lite… billigt, faktiskt. Att två av varandra oberoende mördare skulle befinna sig på samma plats precis samtidigt. Boken är verkligen jättespännande ända fram till dess och jag hade nästan föredragit mitt eget slut så som jag trodde att det låg till. Jag trodde att det var Ben själv, ev med hjälp av flickvännen Diondra och Trey. Det känns lite bättre nu när jag fått lite distans till det, det är några dagar sedan jag läste ut boken, men det känns ändå som ett sådant väldigt sammanträffande. Det är för många saker som går samman av en slump och jag gillar inte osannolika slumpar. Det är synd för fram till dess sitter jag som på nålar. Om de åtminstone hade gått om varandra. Om det gått en stund emellan så att det inte blev en sådan kosmiskt stor slump, liksom.

Trots det så tycker jag ändå mycket bättre om Dark Places än Sharp Objects. Det känns som om någon kramar luften ur mig emellanåt så nervös blir jag av att läsa. Och personerna tycker jag också känns mer levande. Jag bryr mig helt enkelt mer. Det gör också att det blir extra läskigt att läsa. Jag vill verkligen veta hur det ska gå. Bra deckare Flynn, men jag hade velat ha ett lite maffigare slut för att verkligen känna att det var en fullpottare.

Inga kommentarer: