torsdag 10 maj 2012

Montedidio av Erri De Luca


Att gå direkt från att läsa Avallones Stål om två 13-åriga flickor i en arbetarby i norra Italien i början av 2000-talet, till att läsa om en 13-årig kille i Neapel på 50-talet gör att man automatiskt drar kopplingar. 50 år och totalt skilda världar men ändå mycket som är sig likt. Den verkligt stora skillnaden är förstås att France och Anna i Avallones bok är väldigt mycket mer brådmogna och världsvana än grabben i De Lucas bok. Alla har dock det gemensant att de står på gränsen till vuxenvärlden och börjar utforska sin sexualitet och sin plats i världen.

Jag vet inte om det är jag som inte tänkte på det eller om jag bara glömt vad killen heter i De Lucas bok eller så kanske han inte nämns vid namn? Hur som helst är det han som är berättarröst och det är genom honom vi lär känna grannflickan Maria som utnyttjas av hyresvärlden och som tyr sig till den unge huvudpersonen och även blir den som tar hans oskuld. Det är talande hur lite han vet om vad det är som händer med hans kropp och vad det är Maria gör med honom. 50 år senare går killarna på bordell och France och Anna pratar om strippklubbar och unga kvinnor dansar i bikini i TV varje kväll.

I Montedidio arbetar huvudpersonen som snickarlärling och umgås med den puckelryggige skomakaren i samma lokaler. I puckeln gömmer sig två vingar som ska föra skomakaren Rafaniello till Jerusalem när de ”kläcks”. Om kvällarna läser killens pappa italienska på kvällskurs och jag kommer åter att tänka på vilket galet konstruerat land Italien faktiskt är. Inte bara det att man inte gick i skolan utan det är ju faktiskt så att väldigt få människor faktiskt PRATADE italienska för 50-100 år sedan. Det var ett skriftspråk som använts i några litterära verk, men heller inget som alla kunde. I Neapel pratade man Napolitanska.

Det är en kort roman det här, men inte den lättaste att hänga med i ändå. Jag har alldeles för lite av Italiens historia färskt i minnet. När var det egentligen man införde Italienska som obligatoriskt i skolorna t ex?

Det som slår mig däremot är hur utsatta barnen i både Montedidio och Stål är. De är bara 13 år gamla och framför allt flickorna utnyttjas av vuxna och blir snabbt äldre. Där är skillnaden inte jättestor mellan att vara fattig på 50-talet och nu. Lika hemskt var det säkert för Maria när hyresvärlden hälsade på henne när de inte kunde betala hyran som det är för flickorna på strippklubben i Stål.

Det är en tänkvärd liten historia det här men jag tror man får mer ut av den om man sätter den i ett historiskt sammanhang. Annars är det mest en sorglig liten historia om en pojke med en sjuk mamma och som är med om saker som han ännu är för ung för att riktigt ha kontroll över själv. Men det är fortfarande intressant att läsa.

3 kommentarer:

Jenny B sa...

Så bra att läsa två kompletterande böcker på kort tid! Det är som att man ser början till Stål i den här boken: människor som inte har så mycket annat att sysselsätta sig med än den lockande sexualiteten, som man inte har riktigt kontroll över, och ett samhälle där man inte hjälper ungdomar att bli vuxna, utan kastar ut dem i vattnet och låter dem hålla sig över ytan så gott de kan.

Bokomaten sa...

Ja, men vad roligt att du också tycker det! Dert är ju olika delar av Italien men ändå så finn likheterna där. Jag håller precis med dig. Det sorgliga är också att det här skulle kunna vara Flickorna i Ståls mor- eller farföräldrar.

Vicky sa...

Du kör igång hårt med det italienska temat i maj:) Kul! Jag har en annan De Luca i min läshög, men det känns som att den har ungefär samma tema.