fredag 27 april 2012

En bit av mig fattas av David Leviathan

Jag kan inte minnas att jag läst någon 11 september-skildring alls faktiskt. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på att jag hört talas om någon heller, i alla fall inte någon barn- eller ungdomsbok.

I höstas, lagom till 10-års”jubileet”, kom den här boken på svenska. Den handlar om 3 olika tonåringar vars liv flätas samman av vad som händer den där fruktansvärda dagen. Alla påverkas dem på olika sätt. Claire är i skolan när hon får höra vad som hänt och rusar genast iväg för att hitta sin lillebror. Jasper sov igenom hela grejen och Peter är på stan för att köpa en ny skiva och får se det hela hända. På några timmar förvandlas det coola, trendiga, snabba New York till en rädslans och orons plats. Alla påverkas på ett eller annat sätt. De här tre ungdomarna hade kanske inte lärt känna varandra om det inte vore för den där dagen men under 1 års tid efteråt för vi följa deras liv och hur de pendlar mellan oro, likgiltighet och känslan av hopp.

Det låter klychigt, men det är precis vad den handlar om. Det är en intressant berättelse, framförallt att det handlar om vanliga ungdomar och deras vardag. Att livet flöt på ändå med konserter, fester och prov i skolan fast med blodgivning som fritidsaktivitet och framför allt Claire försöker engagera sig i alla frågor hon kan. Inte bara för offren och i saker som direkt rör terrorattacken utan även i frågor som nu blir lidande pga att allas resurser koncentreras till hjälpinsatser.

Det är ingen enormt minnesvärd berättelser men de tre ungdomarnas vanlighet berör en faktiskt. Och hur deras vänskap plötsligt får en helt annan betydelse och blir så mycket starkare för att den har vuxit ur något som kommit att förändra deras syn på livet fullständigt. Jag skulle gärna vilja läsa en fortsättning faktiskt. Om hur de där ungdomarna har det nu, 10 år senare. Är de fortfarande vänner eller tillsammans? Någon som fått problem de inte räknat med, så här i efterhand?

Vad jag framför allt gillar med den här boken också är att den inte så självklart tar ställning för kriget mot terrorn och för hatet utan tvärt om. Claire säger någon gång i boken att det är viktigt att lära sig något av det förskräckliga som hände, annars har det varit helt förgäves.
En ovanlig NY-skildring och en ovanlig ungdomsbok som är lätt att ta till sig.

2 kommentarer:

Fru E sa...

Jag tyckte mycket om den här. Känns inte alls som någon typisk katastrofskildring och därför väldigt trovärdig. Och livet går trots allt vidare...

Bokomaten.. sa...

Jag gillar också och håller definitivt med om att det inte är en typisk katastrofskildring eftersom man får följa tre hetl vanliga ungdomar. Och det dessutom inte VA en helt vanlig katastrof.