tisdag 13 mars 2012

Mäktig Tussilago av Maja Lundgren

Fick den här i present av ett Maja Lundgren-fan och vet ju att hon har en fan-skara vars beundran är nästan lika stor som hennes "motståndares" antipati. Jag har inte läst något av Lundgren tidigare men blir fascinerad om än kanske inte lika helsåld som vissa.

Oscar Riktelius är en sådan där kille som verkligen försökt skaffa sig ett eget liv och anpassa sig efter sin tid. Två små barn, en sambo och en halvt misslyckad akademisk karriär. Efter studier i antropologi, historia och idéhistoria så får han en doktorandtjänst som han harvar runt på utan att bli färdig. Undervisning och handledning av studenter tar all tid och pengarna tar så småningom slut. Oscar drygar ut kassan med att jobba som PA till en förståndshandikappad kvinna som heter Rosmarie, eller Rosemary som han ibland kallar henne.

De får vända på slantarna för att få det att gå ihop och Oscar bråkar ofta med sin sambo, Katarina. Kort innan en middagsbjudning för några av Oscars gamla vänner så lämnar Katarina Oscar och åker med barnen till sina föräldrar istället. Oscar är redan innan dess pressad till bristningsgränsen psykiskt av alla krav och förväntningar och under middagen brister det.

Vi får följa middagsbjudningen parallellt med Oscars samtal därefter med sin psykiater under hela handlingens gång. Middagen och samtalen utgör huvudspåret men handlingen hoppar hela tiden fram och tillbaka och gör sidospår. Allt för att visa vad det är som händer Oscar egentligen. Boken är lika splittrad som Oscars inre och det är emellanåt svårt att hänga med i svängarna, samtidigt som det är enkla resonemang som man lätt kan känna igen sig i. Flera gånger tänker jag på Woody Allens tidiga filmer. Intellektuella akademiker och kulturarbetare som pratar, pratar, pratar och pratar och löser världsproblemen och varandras liv. Även om alla här inte är intellektuella giganter. De mer skruvade delarna får mig däremot snarare att tänka på en tidig David Lynch… Även om Allen haft sina mer knepiga perioder han också. Udda karaktärer som Lemmy, den rasistiske grannen som gillar att klä sig som indian, blandas med historier om Oscars far och farfar till en drömlik tankevärld.

Det är fascinerande och lagom längt med sina 150 sidor. Är rätt säker på att det hade blivit för mycket om det hade varit längre faktiskt, då historien, som sagt, är rätt spretig. Jag förstår inte heller varför folk blivit så upprörda av den här boken som jag förstått att en del blivit? Ok, Lundgrens Myggor och tigrar förstår jag ju rörde om en del men den här känns mer ofarlig. Inte särskilt provocerande även om den är intressant. Kanske missar jag något? Det känns rätt harmlöst.

Andra som läst: Snowflake, Spetsig och bernur.

Inga kommentarer: