tisdag 14 februari 2012

Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd (Carbon diaries 2015)

Det finns många sätt att närma sig ett svårt ämne på. Humor kan definitivt vara ett av de bästa. Det här är en sprillans ny ungdomsbok som gjort stor succé i England där det redan kommit en uppföljare. Den utspelar sig (som originalets titel antyder) år 2015, i London närmare bestämt. En stor storm, värre än Katrina i New Orleans, svepte för något år sedan in över England och satte klimatfrågan överst på agendan. Ingenting är sig numera likt. Vädret är nyckfullt och alla familjer måste ransonera sin energiförbrukning. Varje invånare tilldelas ett antal energipoäng som omfattar alla elektroniska prylar, mat, vatten, avfall och överskrider man sin ranson väntar repressalier. Mitt i allt detta försöker Laura Brown och hennes familj anpassa sig till sitt nya liv. Att åka på semester är inte längre att tala om, å andra sidan tycks sommaren oändlig, temperaturen bara stiger och folk dör ute i Europa. Laura är dock fortfarande tonåring, är kär i grannkillen och spelar i band. Och det tänker hon inte ge upp om hon så ska bli tvungen att låta bli att duscha för att spara energipoäng. Hennes syrra Kim inleder en karriär på svarta marknaden, deras mamma bryter ihop över sin älskade Saab och sina designerskor och deras pappa förlorar sitt Resejobb, ingen reser ju längre. Det låter kanske katastroflat men skrivas till med massor med tonårshumor och familjen krisar konstant.

Boken börjar 1 januari år 2015 och slutar på nyårsafton. Det blir ett minst sagt händelsefyllt år. Vad som börjar som en lite störig tonårsdagbok med orättvisor, puckade lärare och tonårshångel, blir allt mörkare och en bok jag till en början faktiskt tyckte var ganska irriterande ytlig slutar riktigt bra. Alvaret kryper sig på där någonstans mitt i deras rörande komiska desperation. Hur pappan kämpar för att få till en ganska misslyckad liten trädgård som sedan ändå bara dör i torkan och senare i översvämningar.

Jag måste säga att jag blir lite imponerad av hur Lloyd faktiskt får till ett allvar i en bok som jag först mest tyckte var flamsig. Det blir både lättsamt och kul, speciellt när Kim sticker till Ibiza och förbrukar hela familjens energipoäng på en gång så de kontaktas av polisen och barnen sätts i ungdomsvård. Svart humor. Me like. Kort sagt, en inte så dum bok ändå men inget enormt minnesvärt. Jag kommer lite att tänka på Dawn Frenchs bok ”En liten smula underbar” som också handlade om en familj i kris och som använde sig lite av samma skruvade språk. Inget jag skulle rekommendera vem som helst men en 14-årig tjej som gillar äventyr och böcker om kompisar och kärlek. Hungerspelen möter En prinsessas dagbok, typ.

1 kommentar:

Jenny B sa...

Vad intressant boken låter av din ingående recension! Jag läste en mycket mer negativ recension imorse, men blev skeptisk till den recensionen, faktiskt. Det som är så bra med böcker som den här är att författaren försöker tänka sig in i konsekvenser i vardagen. (En liknande bok är The Wind-up Girl, men den är rätt så jobbig att läsa.) När man läser kan man själv tänka "riktigt sådär kommer det inte att bli, nu har han/hon glömt att..." eller "aha, det hade jag inte funderat på själv!" Det viktiga är att man får en hel värld med andra förutsättningar att sätta sig in i.