torsdag 23 februari 2012

Hetta av Ian McEwan

Jag har haft den här boken stående i min bokhylla i säkert ett år. Visst är det härligt att man vet att man faktiskt plockar fram dem då och då ändå, de där som även stått ett tag. Så de blir lästa? Det motiverar att jag har böcker stående för mig, för förr eller senare tror jag nog ändå att jag kommer att ta rfam dem. Och jag gillar verkligen McEwan så den här visste jag att jag skulle läsa någon gång i alla fall. Den här boken var dock svårare att ta till sig än jag minns tidigare verk av honom. Förmodligen för att det handlar om en nobelpristagare i fysik och det är många, långa resonemang om energi och fysikens lagar. Jag erkänner det gärna, jag känner mig dum som ett spån ibland när jag läser, men i alla fall smartare än flera av karaktärerna i boken.

Berättelsen är huvudsakligen uppdelad i tre delar. Tre olika perioder i nobelpristagaren Michael Beards liv. 2000, 2005 och 2009. Han åker till sydpolen och till de hetaste delarna i New Mexico. Han är otrogen gång på gång och blir bedragen lika så. Han fuskar på jobbet och blir inblandad i en mordhistoria men den del som berör mig mest är när han utsätts för ett mediadrev utan dess like. Det knyter sig i magen på mig och känns verkligen autentiskt. Även om han inte är en särskilt sympatisk man och även om det han säger under en föreläsning kan ifrågasättas så förtjänar han inte den cirkus som drar igång där allt feltolkas och får enorma proportioner. Jag kommer att tänka på att McEwan själv faktiskt var inblandad i en liknande historia. För några år sedan anklagades han för att ha plagierat en text i Atonement och det blev ett väldigt rabalder. Jag misstänker att det ligger till grund för just den delen av historien som är den som känns mest verklig, mest trovärdig.

Innan jag läste den här boken hade jag en tanke om att jag skulle kunna sätta den i händerna på några av våra elever när vi ska ha klimattema på skolan men i ärlighetens namn tror jag att den här boken är alldeles för svår. En bok om en 60-årig nobelpristagare som arbetar med solenergi och bedrar hustru, på hustru, på hustru kommer nog i ärlighetens namn inte gå hem. Det gör det däremot hos mig. Jag fascineras av hur jag kan tycka att det är så intressant att läsa om en skitstövel som det trots allt, livet igenom, verkligen går precis hur bra som helst för.

Så bra som de tidigare böcker jag läst av McEwan är det däremot inte. Eller det faller mig i alla fall inte alls lika väl i smaken. Någon ”Kärlekens raseri” är det då sannerligen inte, men det är det å andra sidan inte mycket som är. Nej, detta blir inte en av mina favoriter, men jag är ändå glad att jag läst den. Som sämst är McEwan intressant och det räcker långt för mig!

1 kommentar:

Anna sa...

Jag lyssnade till den som radioföljetong med Johan Rabeus. Det var najs.