tisdag 21 februari 2012

Gift och lögner (ur serien Pelle & Proffset) av Ingvar Ambjörnsen

När den här boken kom för ca 25 år sedan var det absolut inte lika vanligt med speciella böcker för ungdomar. Det ska man nog ha i åtanke när man läser den här. Att under mitten av 80-talet hade man inte den flod av underbara barnböcker, ungdomsböcker och böcker för unga vuxna som vi har idag. Det står också i bokens sluttext, tillagd av En Bok För Alla en gång i tiden, att norrmannen Ambjörnsen på många sätt hjälpte till att modernisera hela genren och ge den ett annat tilltal. Det är möjligt, men det håller tyvärr inte riktigt lika bra idag. Anledningen att jag läste den här är att den är en deckare för ungdomar, inte alltför tjock, med miljötema. Böcker på olika teman är alltid välkommet i skolans värld och med miljötänk lite extra just nu efter vi har tema kring det där jag jobbar, liksom många andra skolor i landet kan jag tänka mig.

Gift och lögner handlar liksom de andra i serien om en kille, Pelle, och hans kompis som kallas för Proffset. Proffset är ganska mycket av en nörd med bra betyg medan Pelle är lite mer modest i skolan. När boken börjar är det snart Pingst och Pelles föräldrar har bestämt att de ska hälsa på vänner på landet. Pelles föräldrar är lite av övervintrade hippies och vännerna de ska hälsa på bor i ett stort kollektiv. Pelle är inte lycklig men tjatar sig till att proffset ska få följa med och då blir det lite bättre.

Väl framme verkar staden vara en spökstad. Inga folk finns på gatorna. Snart inser de dock att ALLA är på torget i en stor aktion. Viken där de bor är full av farliga gifter och det finns bara en fabrik i närheten som gifterna skulle kunna komma ifrån. De protesterar dock och säger att de sköter allt helt enligt reglerna och tar hand om sitt giftiga avfall. Tillsammans med en tjej i kollektivet, Gerd, bestämmer sig Pelle och Proffset för att ta reda på hur det ligger till.

Historien i sig är faktiskt fortfarande lagom spännande. Det märks dock oerhört att boken är 25 år gammal. Inte bara på att Pinochet fortfarande lever och Pelle aldrig har sett en mobiltelefon i hela sitt liv utan också på språket. Jag vet inte hur äkta det här kändes på 80-talet men OJ vad de pratar om ”morsan” och ”farsan” och ”fejs” och ”plejs” och ”kåkar” och saker som är ”jävligt ball”. Det ligger faktiskt lite i vägen. Som tidsdokument är den nog intressant men jag tror att språket kan göra att den är lite svår att ta till sig idag.

Inga kommentarer: