onsdag 25 januari 2012

Tistelblomman av Amanda Hellberg

Jag vet ingen som är så bra på att bygga upp spänning som Amanda Hellberg. Jag kan i alla fall inte komma på någon just nu. Man sugs in i historien och sedan dras alla skruvar runt hjärtat åt så man inte vet om man vågar fortsätta läsa för att det helt enkelt är för spännande. Samtidigt kan man inte sluta. Hon är verkligen oerhört skicklig.

Tistelblomman är den tredje boken om Maja Grå. Man kan läsa den fristående men jag tycker samtidigt att den här boken bygger mer på tidigare händelser än vad Döden på en blek häst, den förra boken, gjorde. Under konststudierna i Oxford träffade Maja den talangfulle Jack som hon nu flyttat till Skottland med. Jack har tagit sig an ett gammalt fallfärdigt ruckel som han får låna gratis av en gammal vän mot att han rustar upp det efter hand. På det viset håller han sig också sysselsatt när han inte kan koncentrera sig på att måla. Huset kallas för Tistelblomman och har stått tomt i många år. Ingen har vågat sig in i huset och än mindre velat köpa det och flytta dit på grund av alla historier som går. Alla i byn verkar vara rädda för huset och ingen vill hjälpa Jack eller ens köra honom och Maja hela vägen när de varit i byn för något ärende. Det är mycket som är outtalat och folket i byn är till och med rädda för att prata om huset så varken Maja eller Jack lyckas få reda på vad det egentligen är som sägs och vad som ska ha hänt. Är huset besatt? Bor det en osalig ande i huset? Vad är det de ska akta sig för?

Det är oerhört frustrerande att läsa alla hintar och att ingen verkar vilja säga B när de väl har sagt A. Man vill verkligen bara att Maja ska ilskna till och skaka om folk lite. ”Berätta för i hel-ike vad problemet är någon gång eller sluta med allt hintande”.

Det är heller inte lika bra mellan Maja och Jack som det varit tidigare. Vad det beror på är svårt att säga. Maja är sluten, Jack är lättretlig på grund av brist på inspiration. Maja har inte vågat berätta om sina speciella gåvor och samtidigt utövar huset i sig ett tryck på dem. För att inte tala om allt skvaller och prat i byn. Vad är det som driver dem isär? Är det huset? Är det något annat? Det känns som att de är tre huvudpersoner där ute utanför byn. Maja, Jack och huset självt. Klassiskt i litteratursammanhang. Att låta huset själv spela en roll.

Maja blir i alla fall allt mer medveten om att det ÄR något i huset som är fel. Där finns en närvaro som hon inte kan ta på. Och Jack kan hon inte berätta något för, han som blir tvärilsk vid tanken på prat om övernaturliga gåvor och kontakter med den andra sidan. Det finns dock en till person som känner av närvaron. Jacks vänner Fergus och Annie, som de hyr av, har en son. Adrian. Adrian har alltid varit speciell men det är egentligen bara Maja som förstår exakt hur speciell. Han är som hon. Han kan se sådant andra inte kan se.

Och det ÄR ju bara så spännande! Och bra! Det kniper i hjärtat på mig samtidigt som jag egentligen tycker att det här är den minst läskiga av böckerna om Maja. Både Döden på en blek häst och Styggelsen är mer otäcka och blodiga men det är inte desto mindre spännande för det. Här är spänningen mer psykologisk och ligger under ytan. Man kan läsa både Styggelsen och Döden på en blek häst fristående men den här tycker jag nog att man åtminstone ska ha läst ”Döden..” innan man tar sig an. Den är nog egentligen också min favorit av de här tre böckerna även om Styggelsen är oändligt mycket mer otäck. Hur som helst, Tistelblomman, läs den! Jag får ångest bara jag tänker på den, men på ett mycket, mycket bra sätt.

6 kommentarer:

Lingonhjärta sa...

Och jag som tycker att den här var läskigast. Fast då har jag jag så klart inte läst Styggelsen för att jag inte kan få tag på¨den här borta:( Men faller alltid handlöst för den den psykologiska skräcken. Den där tapeten...och nyckelhålet...och teaterpjäsen...hualigen så bra den är!

Helena sa...

Bra recension! Jag tycker att det är just det återhållsamma som gör Tistelblomman så otäck. I de två tidigare böckerna var skräcken mer påtaglig, in your face liksom. Här är det mer hårt åtskruvad klassisk anglosaxisk spökhistoria, och sådant blir jag faktiskt mest rädd för. Nyckelhålet, tapeten och teaterpjäsen, som sagt!

enligt O sa...

Tyckte den var riktigt läskig, men då har ju inte jag heller läst Styggelsen. Måste nog göra det!

a-lo (the book pond) sa...

Jag vet redan att köpstopp kommer ryka pga den här (egentligen har jag redan brutit det..), som det oh-ats om på twitter senaste veckan. Den verkar väldigt spännande och ryslig. Har dock fortfarande inte läst de andra två, så kanske måste göra det först? Har döden på en blek häst hemma.

Fru E sa...

Åh. Nu har du väckt min nyfikenhet igen! Jag borde nog läsa Döden på en... först. Men det här låter ju riktigt bra! Jag älskar när det är en massa hintar!

Bokomaten sa...

Ja, det är ju lite olika vad man tycker är läskigt. Jag tycker nog också egentligen att det här återhållsamma krypande ofta är läskigare, men jag är också mer van att läsa den typen av böcker och blir mer chockad av blood and gore, faktiskt. Men det krävs att det byggs upp fram till det å andra sidan också och inte bara är slumpvis utslängt våld.
Tycker aboslut man ska läsa styggelsen, där är skräcken verkligen krypande och samtidigt så uttalad. Usch, ryser när jag tänker på det. Den är inget för svaga människor.

Döden på en.. går ganska fort att läsa ändå så rekommenderar att man läser den också, som sagt, gärna före. Jag måste säga att jag känner mig lite sorgsen över att veta att det nu är ett helt år, minst eller troligtvis, till nästa bok om Maja Grå. Är ju ett år sedan förra. Å andra sidan passar de verkligen att läsa i januari.