måndag 30 januari 2012

Mörkrets tjänare eller Tithe – a modern faerie tale av Holly Black

Jag har tänkt läsa den här ungdomsfantasyn jättelänge och suget blev ju inte mindre av att flera fellow bokbloggare som brukar gilla böcker jag gillar har rekommenderat. Sagt och gjort, efter ”Den vita katten” väntade jag tills den kom tillbaka på biblan och sedan tog jag mig an den när jag låg hemma sjuk en dag.

Tithe är skriven redan 2002, innan hela Twilight-hajpen. Det kan man ha i åtanke när man läser det här för annars kanske man hade suckat och tänkt att Black bara försökt rida på vågen. Vilket i och för sig inte hade behövt vara fel i sig.

Keye är 16 år och har levt ett kringflackande liv med sin mamma så länge hon kan minnas. Mamman som är rockmusiker försöker hela iden få tag i gamla kontakter, spelkompisar mm för att bilda nya band, boka spelningar och åka på turnéer. De har aldrig stannat särskilt länge i någon stad. Tillslut bestämde sig Keye helt enkelt för att sluta gå till skolan, det blev för svårt att försöka eftersända betyg och personhandlingar för att skriva in sig på ställen där hon ändå inte skulle stanna mer än några veckor eller månader. Nu har de blivit tvungna att tillfälligt flytta hem till Keyes mormor som gnatar på både Keye och hennes mamma att de ska sluta ränna ute på nätterna mm. Keyes mamma har fullt upp med att försöka boka nya spelningar och Keye får klara sig själv rätt mycket. Hon återknyter kontakten med en kompis från när hon som barn senast bodde hos mormor. De går på fester och en natt, när hon är på väg hem träffar hon en mycket speciell man.

Keye har nämligen en speciell egenskap, hon har så länge hon kan minnas kunnat se och prata med älvor. Mannen hon träffar verkar vara en riddare och är skadad. Keye hjälper honom, men i efterhand blir hon osäker på om det egentligen var så bra gjort. Det är nämligen inte särskilt fredligt i älvornas värld längre och riddaren verkar jobba för den elakaste fédrottningen av dem alla.

En urban fantasy om någonsin jag såg en och Keye är en ovanlig hjältinna i den mån att hon faktiskt inte är särskilt sympatisk alltid. Hon har sina brister och fel och är ibland ganska otrevlig mot folk och har också en ovanlig och lagom trasslig bakgrund. Det är originellt och ändå har jag, gud förbjude, faktiskt lite tråkigt emellanåt. Blir jag stenad nu? Det är ett helt ok äventyr men karaktärerna engagerar mig inte riktigt. Jag blir inte jättesugen på att läsa vidare i serien för jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för Keye och älvorna. Kanske är det för att jag läser översättningen?

För alla ingredienser finns där. Till och med den väntade twisten på slutet. Keyes problem att få världarna att gå ihop, att hon knappt kan berätta för någon att hon kämpar för liv och död i älvornas värld samtidigt som hon försöker mörka för mormor att hon inte går i skolan. Samtidigt är hon tonåring, går på fyllefester och har både killproblem och problem med sin återfunna kompis Janet. Det ÄR spännande och ett riktigt äventyr, bara inte helt hundra för att göra mig helt fast. Ni som läst den engelska utgåvan, Tithe (och fortsättningarna Ironside och Valiant) är språket annorlunda? Det kan förstås också ha att göra med att jag började läsa den här som ljudbok, inte alls fastnade och därför fortsatte med pappersutgåvan. En tråkig uppläsare kan verkligen förstöra spänningen. För när jag läser vad jag skriver så känner jag ju hur jag genast blir sugen igen ändå. Det här är en bok jag verkligen borde gilla men jag känner ingen kemi mellan karaktärerna alls. Nej, jag tror inte att jag kommer att läsa vidare i serien om jag inte blir ordentligt övertalad om att det blir bättre.

2 kommentarer:

Helena (Fiktiviteter) sa...

Jag älskade ju Tithe och jag tyckte verkligen att den var spännande och bra rakt igenom... Däremot upplevde jag de båda uppföljarna som lite tråkiga emellanåt, inte så att jag inte läste dem båda två och också gillade dem men så att jag i alla fall emellanåt funderade på vad jag höll på med.

Alltså, om du inte blev helsåld på Tithe så kan/bör jag nog inte försöka tvinga dig att läsa vidare ;) Smaken är ju olika och det finns för mycket att läsa och gilla här i världen för att läsa sånt som känns lite trist :)

Bokomaten.. sa...

Ja, altlså, jag funderade på om det kunde vara översättningen? Rätt många böcker förlorar ju i stämning när de blir översatta till svenska, även om det egentligen inte är något direkt fel på översättningen som sådan. Synd ändå för jag har verkligen varit sugen påden här rätt länge.