onsdag 23 november 2011

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper

Jag anslöt mig till Tropper-evangeliet redan för ett år sedan när ”Hur man talar med en änkling” kom ut och jag fullkomligt älskade den. Det är så skönt att läsa rapp, underhållande och smart litteratur som verkligen är rolig också. Inte bara så att jag sitter och småler utan faktiskt skrattar högt, vilket väldigt sällan händer kan jag tala om. Inte när jag läser i alla fall. Annars skrattar jag tack och lov alldeles förfärligt mycket.

Som tur är så tycker jag verkligen inte sämre om ”Sju djävligt långa dagar”. Att man bara kan skriva så bra och samtidigt så roligt. Det är cyniskt och svart och för mig är det den absolut bästa sortens humor. Skratta åt eländet helt enkelt. Att av igenkänning fnissa samtidigt som man ser den i det här fallet oerhört tragiska historien bakom.

En stor och bullrig judisk familj träffas för att sitta shiva över den döde pappan i familjen. Huvudpersonen och den man vi får följa, Judd, har just separerat från sin fru då han kom hem tidigare en dag och överraskade henne i säng med Judds egen chef. Till råga på allt får han veta att hon är gravid och ja, behålla jobbet är ju inte något alternativ i röran. Så, nydumpad och arbetslös anländer han till sin pappas begravning. Det låter kanske inte som årets roligaste bok direkt. Bästa upplägget tycker jag. Judds familj är också en brokig skara och att tvingas umgås en hel vecka är inget något av dem direkt längtar efter, men i slutändan kommer de varandra mycket närmare än de trott. Och Judd kommer en bit på vägen för att läka sina sår.

Jag älskar det här. Det är verkligen svart och förfärligt sorgligt emellanåt, men jag blir så imponerad av Tropper som lyckas skriva om riktigt svåra ämnen utan att det blir löjligt när han skämtar till det och inte heller bara slap-stick.

Hans syskon och mamma är en rolig samling. Speciellt kul tycker jag att det är att mamman är barnpsykolog med en bästsäljare i bagaget som gör att alla barnen dels har fått finna sig i att figurera som exempel i media (när min son Judd hade problem med att han kissade i sängen så..) men också så att mamman inte tror sig kunna göra några fel i sin barnuppfostran. Jag gillar alla syskonen, men mest kanske jag gillar den lite anonyma grannen. Hon som alltid varit där och lite i bakgrunden uppfostrat barnen när Judds föräldrar varit för upptagna.

En annan sak jag verkligen gillar med Tropper är att trots att det hade varit lätt att skriva ganska svart-vitt för att hämta komiska poänger så får alla karaktärer ett djup som gör att man ändå kan förstå dem. Till och med Judds förfärliga chef och ännu mer hans fru får kött och blod och jag kan verkligen sympatisera med Judds stackars fru också.

Visst finns här klichén om den bullriga judiska familjen där ingen lyssnar på någon annan än sig själv, men jag tycker också att Tropper driver rätt ordentligt med den fördomen och ställer den på kant då man lär känna karaktärerna. Visst är alla mer eller mindre självupptagna, men herregud, är vi inte det allihop? Och det betyder inte att de inte ser och bryr sig om andra.

Ja, om något kan jag säga att jag nästan tyckte ännu bättre om ”Att tala med en änkling” men det är skönt att se att Tropper inte direkt tacklar av. Jag hoppas på att få läsa mycket mer av honom. Gärna nästa november när man verkligen kan behöva lite smart och samtidigt djupsinnig underhålling.

Resex från Gilla Böcker

5 kommentarer:

Lotta - hyllan sa...

Riktigt bra var den, jag går alltid igång när det handlar om judiska storfamiljer... :) Men Konsten att tala med en änkling är ändå snäppet bättre!

Lingonhjärta sa...

Har varit lite avig till att läsa Tropper. Vet faktiskt inte varför för har inte läst någonting av honom förut. Plus att jag älskar ju cynisk och svart humor. Ska nog ta och tänka om nu. Man kan ju inte gå omkring och vara avig mot någonting som man inte vet om man gillar. Speciellt inte om man är ganska säker på att man skulle älska det. :)

Monika sa...

Jag har bara läst Konsten att tala med en änkling och jag gillade verkligen den. Äkta svart humor när den är som bäst.

Bokomaten.. sa...

jag håller med om att Konsten att tala med en änkling var snäppet bättre faktiskt. Om man ska välja bara en så hade det blivit den.=)

Och Lingonhjärta, varför vara avig om du TROR att du skulle gilla? Perfekt läsning när man behöver piggas upp en smula.

enligt O sa...

Har typ 30 sidor kvar och jag älskar den. Nästan ännu bättre än änklingen. Passande i november helt klart!