söndag 13 november 2011

Rida på Golden av Inger Frimansson (del 1 Kona-klubben)

Frossan älskar hästar. Egentligen döpte hennes dumma mamma henne till Eufrosyne men det finns det ju ingen människa som heter så hon kallar sig för Frossan. Hon har faktiskt aldrig suttit på en häst eftersom mamma är rädd för hästar. Mamma var väldigt duktig på att rida en gång och tävlade och allt men när hon blev skadad så bestämde hon sig för att aldrig rida igen.

En dag börjar en ny tjej i Frossans klass. Ingeborg. Ännu en tjej med ett konstigt namn tycker klassen, men Ingeborg kallas för Bojan och hon och Frossan blir kompisar. Bojan har en egen häst, Golden, och är duktig på att rida. Och så himla glad Frossan blir när hennes mamma också låter henne börja rida! Men Bojan vet inte att Frossan bara är nybörjare och inte kan så mycket. Och inte vågar Frossan säga något till Bojan. Tänk om hon inte vill vara kompis med Frossan längre då, hon som är så duktig redan?

När jag läser det här så flyttas jag i ett svisch 20 år bakåt i tiden till mina egna ridlektioner. Det verkar gå till på precis samma sätt idag som då (om inte Frimansson skriver om hur det var när hon var lite förstås) och jag fascineras av hur mycket man lärde sig som liten egentligen. Vad alla delar på utrustningen heter, hur man håller i tömmar, hur man ryktar på rätt sätt osv. Nostalgi på hög nivå. Och det är så fint hur Frimansson skildrar Frossans tankar och känslor. Hur rädd hon är för att göra fel och göra bort sig och hur glad hon blir över att få vara i stallet och hur förälskad hon blir i sin första häst, Rabalder, som hon får rida på sin första ridlektion. Det är verkligen mitt i prick som hästbok räknat.

Inga kommentarer: