måndag 3 oktober 2011

Saltängarnas Indiana Jones


Janusstenen av Elly Griffith

Ruth Galloway, du är min nya bästa vän. Jag trivs så enormt i ditt ombonade buffliga enstöriga sällskap så jag hoppas vi får spendera många timmar till tillsammans. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att man tilltalas så av henne. Hon bor ensam i ett hus vid de ödsliga saltängarna och håller sig gärna på sin kant även om hon visst tycker om att umgås med människor ibland. Hon väljer vilka hon gillar och tycker inte om alla villkorslöst. Och trivs bra i sitt eget och kattens sällskap.

Åter igen dras Ruth in i en mordgåta då man vid ett husbygge hittar ben från ett barn under en av dörrposterna i det gamla huset man bygger om. Återigen blir det ganska otäckt vid en del tillfällen och återigen är där lite scener som jag som kattvän tycker är lagom otäcka. Dessutom får vi veta att Ruth Galloway är gravid och historierna om barnamord blir plötsligt ännu mer verkliga för Ruth.

Flera karaktärer från förra boken är med. Harry Nelson och hans familj, Shona, arkeologkollegorna och Cathbad (som jag gillar mer och mer) som blir allt bättre vän med Ruth.
Även om jag räknar ut hur det ligger till ganska snabbt så kan jag inte värja mig mot Ruth, saltängarna och hela den fuktigt kalla stämningen i de här böckerna. En invändning har jag dock, som inte rör handlingen. När jag började läsa den här boken var jag tvungen att kolla om det var samma översättare som första boken och till min förvåning så är det tydligen det. Jag minns inte vad jag tänkte om språket när jag läste ”Flickan under jorden” men när jag nu började på Janusstenen så är det förfäligt illa formulerat. Kanske så i originalet också? Några kapitel in så släpper det, det flyter på mer naturligt och är inte så uppstyltat. Inledningen var dock tillräckligt för att jag skulle lägga undan boken en första gång. Det här är alltså andra gången jag gav mig på den.

Jag har dock redan hunnit läsa ut nästa del och reagerade inte alls på samma sätt. Kanske är det jag som vant mig? Kanske var översättaren stressad för en deadline eller originalet också uppstyltat? Hur som helst är jag glad att jag fortsatte läsa och längtar, längtar efter nästa del om Saltängarna. Imorgon skriver jag om den tredje delen, "Huset vid havets slut".

3 kommentarer:

Vicky sa...

Det låter som något för mig som nuförtiden oftast föredrar "mysdeckare" framför den mer hårdkokta varianten. Men jag är en fruktansvärd fegis och vågar mig sällan på nya bekantskaper i just dackargenren. Märkligt. Hösten och vintern är deckarnas tid och Elly Griffith antecknar jag för framtida inköp!

Monika sa...

Elly Griffiths är en sådan där myspysig brittisk deckare. Lite småotäckt blir det ju, men aldrig riktigt blodigt. Jag har också precis läst ut Janusstenen och jag gillar kantiga Ruth mer och mer.

Bokomaten.. sa...

Ja, man bli så himla bra kompis med henne liksom. Jag har växlat lite mellan mys och hårdkokt och just nu är det nog lite båed och faktiskt. med viss övervikt till de lite trevligare deckarna. Böckerna om Ruth kan itvis vara lite råa faktiskt, det ska man ändå vara beredd på (kattplågeri och annat boknörd hemskt) men storyn om Ruth med omgivning är ju något att sjunka in i.