tisdag 14 juni 2011

Tal till min systers bröllop

av Linda Skugge

Ok, jag erkänner. Jag skrev in ordet ”bröllop” i vårt katalogsök och fick upp den här titeln, men jag visste redan tidigare att den absolut inte handlar om bröllop utan snarare hade jag för mig att den skulle handla om en kvinna, 30+, som försöker få det där modeordet ”livspusslet” att gå ihop. Eftersom jag haft den stående i bokhyllan ett bra tag så plockade jag fram den ändå och fick veta av alla blurbar att det skulle vara en bok full av humor och knivskarpa formuleringar. Kan inte riktigt hålla med...

Det är ingen dålig bok, men jag tycker nog att den kunde ha varit aningens lite kortare för JAG FATTAR efter ett par hundra sidor att huvudpersonen Sylvia upplever alla runt omkring henne som förfärliga, egoistiska och oförstående. Och att barnen skriker hela tiden. Vad jag inte förstår är varför Sylvia ett par gånger säger att hon älskar barn och vill ha massor till och att det skulle vara en stor sorg för henne om hon inte kunde skaffa fler än de två hon har. För det finns verkligen inte en enda positiv skildring av livet med barn någonstans. Och jag tycker inte alls att det är roligt och humorfyllt. Jag tycker bara det är förfärligt, tragiskt och otäckt.

Boken kom ju ut för ca 5 år sedan nu, ungefär samtidigt som Svelands Bitterfittan som jag då läste. Det finns många likheter. Hur ojämnlikt förhållandet mellan föräldrarna är efter barnens äntrande på scenen t ex och det tror jag fortfarande stämmer i många småbarnsfamiljer.

Sylvia är gift med Karl som jobbar på Dramaaaaaaaaaaten och förmodligen har ett sexuellt förhållande med sin motspelerska. Karls jobb är viktigt. Mycket viktigare än Sylvias faktiskt, och han åker också iväg till NY plötsligt för ”världens chans” och lämnar Sylvia hemma med otacksamma barn, krävande familjemedlemmar och okänsliga vänner. Sylvia går nästan under. Alla kräver saker av henne. Bilen försvinner, telefonen går sönder och är omöjlig att få lagad, Internet strular och katter som kissar överallt. Mitt i alltihop ska Sylvia försöka producera texter till diverse tidningar som hon kan tjäna pengar på. Det är inte direkt någon sprudlande reklam för föräldraskap och jag förstår som sagt var inte vad det är hon menar ska vara så härligt att hon vill ha fler barn?

Jag förstår att den här boken var tänkt som en tröst till trötta mammor som aldrig sover, som värmer barnmat med ena handen samtidigt som den andra försöker bolla karriär och klä på småttingarna kläder. ”Du är inte ensam.” Att man ska skratta gott känns däremot inte helt bra. Det är ju förfärligt som Sylvia upplever att hon har det. Det är inte ens svart humor som gör att man vill skratta åt eländet tillsammans med henne. För inte skrattar Sylvia.

Jag tycker det blir för tjatigt emellanåt faktiskt, vilket är synd, för annars är det en bra bok, bara inte så som omslaget vill få en att tro. Hade varit bättre om Skugge hade hoppat över en del upprepningar. Tror poängen hade kommit fram tydligare då. Att vårt samhälle minsann inte alls är jämlikt, att det är smått omöjligt att bolla barn och karriär fortfarande idag och att det inte finns mycket förståelse för ensamstående föräldrar som inte riktigt lyckas få saker att gå ihop.

Jo, nog kan du skriva Skugge, och jag kan se att du försökt göra en Bridget Jones möter Sveland, men jag som ickeförälder sväljer i alla fall skrattet och får samma vibbar som jag får när jag ser Rosmarys baby... Rekommenderar den INTE till gravida.

9 kommentarer:

Full bokhylla sa...

Hittade den som ebok och gav den en chans bara härom dagen och jag håller helt med dig. Gillade plathliknelsen men inte mycket annat... Ska blogga om den när jag hinner (är ju tvåbarnsmamma gubevars!)

Hermia sa...

Vet inte varför jag läste den, men den gav mig snudd på både magkatarr och hjärtklappning. Hu, nej så vill jag inte leva mitt liv.

Fru E sa...

Jag har också läst den, men gillade den inte alls. Övertydlig och en massa upprepningar. Dessutom så fruktansvärt ångestframkallande!

Bokomaten sa...

Ah, men skönt att höra att det inte bara är jag i alla fall. Jag är ju också väldigt förtjust i Plath och tyckte nog att den liknelsen funkade ändå eftersom det är Sylvias tröst och "låtsaskompis" lite. men övertydlig var ju onekligen dagens ord när det gäller den här boken. Säkert meningen, men jag tyckte faktiskt det blev för mycket som sagt. Hade varit mycket bättre om den åtinstone var lite kortare. Nu blev det som du säger, Fru E, mest upprepningar

a-lo (the book pond) sa...

Jag har faktiskt aldrig läst något av Skugge (förutom krönikor), men jag tvivlar på att det här blir den första ;) Även om den primärt verkar handla om konsekvenser av ett ojämlikt förhållande (samhälle) och inte mammarollen som sådan, så gillar jag generellt inte när man söker samhörighetskänsla genom (överdrivna) eländeshistorier.

Emmas Bokhylla sa...

Hmmm... minns hur hypad den var nar den kom och dabestamde jag for att lata den ligga i malpasen ett tag, kanske ar dags att titta narmare pa den? fast...den later lite sadar?

Vixxtoria sa...

Jag har inte läst den här, för mina tankar om boken är precis som era tankar, ni som har läst den. Verkar således vara väldigt tidsbesparande (för mig) att hoppa över den här läsningen.

:-)

Helena (Dark Places) sa...

Jag är lite nyfiken på Sylvia Plath-kopplingen som du nämner lite här i kommentarerna. Vill minnas att Skugge när boken såg ut berättade att hon skrivit romanen med Plaths öde i bakhuvudet. Men det verkar på dig som att det inte är någon klockren koppling, eller iaf inte att den lyfter boken ett snäpp?

Själv känner jag typ exakt noll intresse för att läsa om jobbiga småbarnsår. Too close to home. Ge mig dimmiga sjöar, viktorianska London och akaporr istället, tack!

Bokomaten sa...

Jag tycker faktiskt inte att kopplingen till Plath är helt uppenbar. Mer än att det är en tröst och en förebild för boken huvudperson. Jag är själv väldigt förtjust i Plath sedan tonåren och visst, hon och Ted Hughes hade också ett problemfyllt förhållande, precis som Sylvia och Karl här. Plath hade också barn liksom många andra. Hughes var otrogen, vilket man misstänker att Karl också är. Båda Sylviorna arbetar med att skriva och har svårt att hinna med pga sina familjeförhållanden. Bokens Sylvia tar inte livet av sig, tack och lov, men hon "pratar" ofta med Plath. Nej, tycker inte det ger en annan nivå till boken även om jag gillar de referenserna ändå.