Tankar kring En hondjävuls liv och lustar

En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon Som tonåring och hett övertygad feminist plöjde jag flera av Fay Weldons böcker med indignerad frustration över hur värden var uppbyggd. Jag tyckte hon skrev som det var och stod upp för kvinnans rätt och var bara så BRA! I flera år ville jag ha Fay Weldon som Nobelpriskandidat (ok, kanske lite överdrivet så här i efterhand:) och sedan såg jag någon intervju med henne där hon plötsligt totalvände och hävdade att det numera var synd om alla män och pojkar som inte längre fick vara män eller pojkar och jag tyckte att hon svek kampen. Jag är fortfarande feminist, bara kanske inte på det där självrättfärdigande sättet som mitt 17-åriga flickhjärta var. Jag trodde nog att jag var både den förste och enda som upptäckt orättvisorna i världen.

Efter att även ha gett mig på Weldons självbiografi har jag större förståelse för henne dock. Weldon förklarar vid något tillfälle att hennes sätt att argumentera alltid har gått ut på att hon intar en extrem ståndpunkt, förväntar sig att motparten tar motsatt ståndpunkt och sedan resonerar de sig till en mitt. Nu har hon börjat inse att folk sällan tar den där motsatta ståndpunken utan bara tittar förfärat på henne, men det förklarar ju onekligen en del.

Nu när ”En hondjävuls liv och lustar” åter släpps på svenska så läser jag förstås om den, men med 15 år äldre ögon. Jag tycker nog inte riktigt att den har överlevt tidens tand. Den är fortfarande rolig och intressant att läsa men mycket har hänt och jag tror inte att den skulle kunna ha släppts nu. Det är lite för mycket koncentration på hatet mot Mary Fisher som tar Ruths man ifrån henne. Även om mannen i slutändan också får smaka piskan så att säga. Jag tror inte heller att det skulle fungera att beskriva Ruth som så otroligt ful och osympatisk och sedan ”rätta till” hennes utseende med operationer. Det är heller inte någon trevlig person vi har att göra med.

Jag tycker ändå otroligt mycket om det här fortfarande. Jag är omåttligt förtjust i böcker på temat hämnd och Ruth tar sig verkligen en gruvlig hämnd på Mary Fisher som man tillslut tycker en smula synd om. Men bara lite.. För hämnd är inte rättvis, den är skoningslös och så ska den vara. Det är förbjudet och okvinnligt och fruktansvärt fult och så SKÖNT att få läsa ibland. Ruth skyr inga medel och utsätter sig för förfärliga saker för att få sin hämnd och sin man tillbaka. Hon tar sig verkligen till samhällets botten och vänder allt till sin fördel. Emellanåt tänker jag att hon måste vara BRA övertygad och motiverad för som betraktare känns en del av det hon utsätter sig för nästan värre än det Mary får utstå. Man undrar vem hämndens största offer är. Hon lever asketiskt och säljer sin kropp men i slutet triumferar hon som hon alltid visste att hon skulle. Hon viger sitt liv åt en enda uppgift och står ut med vad som helst för att nå det målet.

Det är förstås en saga och som tidsdokument är det intressant att läsa. Den där hämnden hon utkräver smakar dock lite mer bittert i min mun i dag än det gjorde för 15 år sedan.