tisdag 22 februari 2011

Den drunknade av Therese Bohman

Plötsligt damp det ner ett meddelande om att en bok jag ställde mig i kö på för länge, länge sedan plötsligt kommit in till mig! I höstas var det många som läste Therese Bohmans Den drunknade och jag hoppas verkligen att den här boken får lite längre livslängd och läses av många för det förtjänar den. Dessutom är den föredömligt kort. Historien är precis lagom för sina 170 sidor och då behöver den inte vara längre.

Det här är ett triangeldrama, suggestivt och med en ödesmättad stämning genom hela boken. Även när det till en början verkar som allt är frid och fröjd känns det ändå som att det finns något annat där. Något underliggande. Oerhört bra förmedlat av Bohman.

Boken är uppdelad i två delar. Den börjar med att vi får träffa Marina som är på väg till Skåne från Stockholm. Hon ska hälsa på sin syster och hennes nya kärlek Gabriel. Det är ett verkligt het sommar och Marina ska försöka ta igen lite förlorade poäng från sina konststudier och försöka skriva klart en uppsats om Dante Gabriel Rosetti. Systern, Stella, är trädgårdsarkitekt(?) med anställning på kommunen där de bor och Gabriel, systerns man är författare. Snart efter Marinas ankomst känner hon av attraktionen mellan henne och Gabriel. Samtidigt märker hon att något med systern är annorlunda.

Det är ingen deckare det här, ingen spökhistoria, men ändå känner man något underliggande obehagligt när man läser. Det är ett farligt spel Marina leker. Huset de bor i ligger ganska ensligt vid en sjö med bara en granne en bit bort och det här känns också som en väldigt tyst roman. Inget brus som stör historien. Jag tycker mycket om, även om jag har lite ilningar längs med ryggraden när jag stänger boken. Fler som läst bland många andra Full bokhylla som tycke den kryper under skinnet, Calliope bl a gillar miljöbeskrivningarna och Boktoka som inte heller känner till Bohman från annan media och som också tycker om formatet.

4 kommentarer:

snowflake sa...

Dante Gabriel Rossetti
begravde sina libretti
tänkte på saken och sen
grävde han upp dem igen.

/Dorothy Parker

Vet inte varför just den här sitter så hårt i mitt minne, kanske för att jag skulle kunna skriva den här. :-)

Bokomaten.. sa...

Underbara du! Jag gillar verkligen Parker och tycker Rosetti är en facinerande störig karaktär, precis som så många andra konstnärer och författare från den tiden. Det är en sådan bizarr grej att gräva upp sin döda hustru när han kommit på att de där dikterna kanske ändå var värda en del...=)

snowflake sa...

Bisarrt, sa Bull. Hu.
Borde ha sett den där tv-serien om prerafaeliterna förstås, men det gjorde jag inte. Gjorde du?

Men jag såg den stora utställningen som turnerat runt i Europa.

Bokomaten.. sa...

Jo, klart jag såg serien. Inte så dum alls faktiskt. Mycket ihopdiktat och väldigt lite fokus på konsten, mer på deras liv, men klart kul ändå. Blev nog lite kär i dem allihop, inkl kvinnorna.=) Utställningen missade jag tyvärr dock, var aldrig i Sthlm då. Grämer mig faktiskt för jag ville verkligen se den.