torsdag 27 januari 2011

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Jag börjar läsa Tegenfalks debut Vredens tid med positiv förvåning. Det är något som drar mig in i historien och jag kan inte riktigt sluta läsa, jag vill veta hur det går och tycker de båda huvudkaraktärerna är ganska intressanta. Vresige Walter Gröhn och unga, begåvade Jonna de Brugge. Efter en 50 sidor eller så känner jag dock en klar dipp i engagemang och efter 150 sidor tänker jag att det är dags att läsa något annat. Jag skummar mig nog till slutet, men sen får det vara. Jag slutar engagera mig för karaktärerna som känns mer och mer stereotypa även om deras samspel fortfarande känns intressant. Språket är avskalat och lite hårt med en del humor, men jag tycker i ärlighetens namn att det är lite tråkigt.

Jag förstår att det ska vara anpassat efter historien. Ett korthugget språk för en hårdkokt kriminalroman. Det är rätt vanligt i genren, men det passar inte mig. Jag tröttnar. Jag tycker karaktärerna känns platta och mitt engagemang från inledningen håller inte i sig. Synd, för det verkar vara en ganska genomarbetad historia i övrigt. Kanske är det också för att det är Tegenfalks debut som gör att jag tycker den känns ojämn. Det är inte direkt dåligt, bara inte tillräckligt spännande. Jag har läst en hel del inlägg som verkar gilla Tegenfalks berättarstil enormt så han kommer inte sakna fanskara oavsett, men jag tror inte att jag kommer ge mig på bok nummer två. Inte om jag inte blir ordentligt övertalad.
Inser att det här nog låter som en riktig praktsågning, men det vill jag egentligen inte att det ska vara. Den förtjänar nog bättre än så i alla fall. Jag tror att det här säkert är helt ok förströelse i hängmattan ett sommarlov, men det räcker inte för mig. Inte just nu i alla fall.

2 kommentarer:

Anakin sa...

Oj, en sådan klockren sågning! Lustigt nog blir jag nästan lite nyfiken just därför - undrar om jag inte ska ge den ett försök? ;)

Bokomaten.. sa...

Ojdå, riktigt så dåligt vill jag nog inte få den att framstå. Säkert helt ok förströelse i hängmattan ett sommarlov, men det räcker inte för mig. Inte just nu i alla fall.