tisdag 11 januari 2011

Offerrit av Johannes Källström

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här boken. Till en början retade jag mig lite på det jag tyckte var ett rätt torrt språk, men efter ett tag köpte jag att det lite hörde till det som Källström försökte göra. Om jag har förstått hans intention rätt.

När jag var 12-13 år gammal slukade jag allt vad skräckfilmer hette, helst de från 70- och 80-talet som stod på ”Rysar”-hyllan i videobutiken. Gärna läskiga monster från underjorden, djävulskulter och Tales from the Crypt. Det gjorde absolut inget om de aspirerade på kalkonstatus snarare än mästerverk.

Den här boken hoppar rätt in i den genren och jag gillar det faktiskt. Det känns som att den borde ha filmatiserats för 30 år sedan, gärna med Martin Sheen i huvudrollen. Ok, jag kan villigt erkänna att efter en 250 sidor börjar jag gäspa lite. Då har jag tyckt att det varit lite lagom skräckläskigt ett bra tag utan att det egentligen eskalerat eller tagit någon ny vändning. Strax får det lite sprutt igen dock och blodet och skräcken sprutar på där ute i de norrländska skogarna. Det är inget världsomvälvande, men 13-åringen i mig ryser och gillar det.

Handlinge är förlagd till ett litet samhälle i Sverige där bruket på orten just annonserat att det ska lägga ner. Det kommer bli katastrof för kommunen! Kommer alla bli tvungna att flytta nu? Kommunens starke man, Svea, samlar sin närmast rådgörande grupp och diskuterar vilka krispaket de ska komma med och om det finns något att göra. Lite tafatt enas de om att något positivt, något som kan ena orten och få folk på andra tankar ett litet tag vore bra. En kändis som kan komma och tala på Lions julbasar kanske vore något? Orten har dock bara en verkligt känd son och han har inte haft mycket till övres för sin bakgrund på många år. Oscar Vigelius världskänd modeskapare sedan årtionden tillbaka. Desperata enas de dock om att det ju inte kostar något att fråga om han skulle kunna tänka sig att återkomma till byn för att skapa lite framtidstro, bara på ett kort möte. Till deras stora förvåning tackar inte Vigelius bara ja, han har storstilade planer för bygden. Han vill bygga ett modecenter, med museum, utbildningar mm. En ny framtid för samhället. Men allt har ett pris och Svea och hennes grupp förstår inte till en början riktigt hur högt…

En annan sak jag tänker på när jag läser den här berättelsen, framför allt i början, är att jag börjar fundera på om jag KÄNNER den här Källström egentligen. För jag läser blinkningar och små interna skämt i texten som bara mina vänner brukar dra. Har aldrig träffat människan dock men det är roligt att småfnissa igenkännande åt saker som känns som skämt mellan mig och författaren. Det gör mig snabbt vänligt inställd och får mig också att känna att den här boken är skriven med glimten i ögat. Det är en flört med skräckgenren som både fnissar åt den och kramar den med ett kvävt skrik i strupen. Omslaget kunde man låtit någon annan ta sig an dock. Nu känns det i och för sig lite som den B-film den skulle kunna vara, men ändå. Man kunde ha gjort något roligare.

9 kommentarer:

elilaserochskriver sa...

Jag funderade verkligen på det där med var den utspelar sig. Det benämns ju som "ödemark" flera gånger så det blir ju lite känsla av Norrland men nämner de Norrland någon gång? Johannes Källström själv är tydligen från Örebro och jag vill minnas att Uppsala nämndes i boken. Kanske ska vara en gåta i och för sig, men jag funderar fortfarande..

Bokomaten sa...

Men gud, du har nog rätt. Det står nog inte var det är någotnstans, det bara känns så himla mycket norrland. Obygd, liksom. Såg också att han är från Örebro, men tror inte det är en så stor ort det ska handla om.

elilaserochskriver sa...

Nä, det ska ju vara en liten ort. Tänkte mer på att det kan vara där i krokarna. Östgötska obygden kanske? Eller norrländska. Jag tycker det är rätt spännande att han lyckas skriva en hel roman om en liten ort och aldrig nämna den vid namn! (För det gjorde han väl inte?)

Bokomaten sa...

Dedt kan nog vara så att han aldrig nämner namnet på kommunen. Måste titta efter när jag kommer hem. Tänk att jag inte ens tänkte på det i så fall? Verkligen imponerande, det får man säga.

Jenny B sa...

Jag har också den här boken men har inte börjat läsa den än. Fastän jag skumläste litet för att inte få några spoilers så blev jag riktigt intresserad av vad du skrev! Hoppas jag får tid att läsa boken snart.

Emmas Bokhylla sa...

Jag har last den och gillade verkligen, helt i min smak!

Men, nar det galler vart det ligger.. Pa ett stalle skriver han att det ligger ca 2 timmars bilresa fran Sthlm. OCh eftersom samhallet har en a som flyter igenom, sa ar det sakert nagon an halorna mellan Sthlm-Orebro (eftersom han sjalv komemr darifran) han tanker pa, tror ni inte det?

Bokomaten.. sa...

Du har nog rätt, Emma, ibland läser man in lite vad man själv vill i en text. Intressant det där. Det lät som ett så oerhört isolerat ställe och en avfolkad bygd liksom.

Fru E sa...

Platsen är Närke nånstans! Jag tror faktiskt att det stod nånstans i boken. Själv kände jag igen mig lite ändå eftersom den fiktiva orten påminner lite om bruksorten där jag jobbar (t o m pappersbruket!). Kul att läsa vad du tyckte. Jag är väldigt nyfiken på det där "interna" skämten som tydligen gick mig helt förbi...

Bokomaten sa...

Ok, jag måste varit någon annanstans i tanken om han skrev Närke.. Kul att du känner igen dig dock!!

Jag skrattade ex gott åt när de i början sitter och spånar fram att de ska ha en kändis på den lokala Lions-julmarkanden.. vilket i mitt fall påminner mycket om Itzaks julevanjelium som gick på TV för några år sedan, hipphipp-gänget? Vi ser om den varje jul och fnissar och drar citat.. För att ta något relativt offentligt. Annars är det saker som vänner och släktingar sagt t ex, som jag drar referenser till. Rätt skojigt faktiskt, fast säkert skämt som bara jag ser och inte alltid är menat som skämt.