tisdag 18 januari 2011

Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård

Det tar mig nästan 300 sidor innan jag faktiskt grips tag av den här berättelsen på riktigt. Innan dess kan jag se att det är en bra bok, en lagom intressant uppväxtskildring, men i ärlighetens namn tycker jag nog faktiskt att det känns aningen pretentiöst. Inte riktigt äkta. Lite tillrättalagt liksom. Fortfarande bra och intressant, men inte så speciellt. När Knausgårds pappa går bort dock, då händer det. Pang så blir jag fångad, och kontrasten när man får veta vilken man pappan blivit på slutet, mot vem han var innan dess är slående. Från att ha varit en tillknäppt auktoritär man som författaren under hela sin uppväxt både hade stor respekt för och hela tiden strävade efter att imponera på, till en bitter, alkoholiserad spillra av sitt forna jag. Och det är svårt att se när förändringen skedde, egentligen. Var det vid skilsmässan? Hade det börjat redan innan dess? Är det i själva verket så att den man Knausgård såg som sin pappa när han var barn egentligen inte fanns utan bara var barnets bild?

Sorgearbetet efter fader och nystandet i alla familjeband, relationen med farmodern, det griper oerhört hårt i en. Vilken tragedi det här är och säkert inte ovanligt. Alla familjer är psykotiska, för att citera en roman av Douglas Coupland.

Knausgård har ju fått ta emot enormt mycket kritik för att han hänger ut sin familj i den här boken, och till en början förstår jag inte alls vad alla diskussioner handlat om. Att pappan var väldigt distanserad t ex, ser jag inte som särskilt ovanligt eller farligt att hänga ut. Jag kunde fortfarande förstå att förhållandet dem emellan är tryckt, svårt och påverkat författaren oerhört. Att aldrig duga i sin fars ögon, alltid utstå kritik om än tyst sådan. Den sista tredjedelen av boken raserar dock bilden av fadern helt och vi får en helt annan syn på honom, och deras relation. Det handlar inte längre om att Knausgård varit förtryckt eller ens att han kämpat efter uppmärksamhet och godkännande, saker som kan vara tunga nog att bearbeta, utan situationen får en så skruvad vändning att det är svårt att se hur Knausgård själv kan bli en bra far med en sådan märklig förebild. Det är också honom själv jag har svårast med i början av boken. Jag tycker verkligen genuint inte om honom till en början, men tycker också att det är imponerande att han är så självkritisk och självutlämnande att jag får en känsla av att han nog inte är/var en särskilt bra pappa/sambo själv. Det ändras dock. Han verkar kämpa rätt mycket med sin egen självbild också.

Det ska bli intressant att se hur den här sviten av böcker utvecklas då det ska bli helt galna 6 band! Sex böcker om författarens liv, det är ett enormt projekt. Och dessutom på bara ett år! Om jag förstått det hela rätt så har de första tre redan kommit ut i Norge, författarens hemland, och de följande tre ska komma ut i vår.

6 kommentarer:

Bokbabbel sa...

Jag tror att det kommit fyra eller rentav fem i Norge faktiskt, och att sexan skulle komma nu i mars kanske men har blivit uppskjuten. Själv vill jag veta när man får läsa tvåan på svenska!

Bokomaten.. sa...

Oj! Ja, det undrar jag också över. När del 2 kommer på svenska alltså. Och om han ska komma ut med så många på ett år så känns det som att han måste ligga i rätt ordentligt, ja. Han skriver som en annan läser nästan.

Jenny B sa...

Jag vacklar hela tiden fram och tillbaka mellan att vilja och inte vilja läsa de här böckerna. Jag har ju läst två andra av Knausgårds böcker och beundrar verkligen hans klara språk och hans engagerande berättelser. Den ena boken hade också ett självbiografiskt drag, och speciellt relationen med pappan kändes som något som förstörde mycket för lång tid. Men jag undrar, undrar, undrar om de här böckerna kan vara lika bra... Jag får fundera på det några år till...

Bokomaten.. sa...

Vet du jenny, jag tycker att det här är bra, det gör jag, men inte unikt. Inte än i alla fall. Och som sagt, jag vet inte rktigt vad jag tycker om att det tar så väldigt lång tid innan jag sugs in. På ett sätt gillar jag chock-effekten så att säga, att jag blir verkligt överraskad, men samtidigt brukar jag inte tycka att 300 sidor är ok innan jag kommer helt in i en bok. Inte för att den inte är bra dess för innan, men inte fantastiskt.

Hermia sa...

Jag var lite tveksam innan jag med men tyckte det var så himla bra! Fast tyvärr hade jag läst för my om den innan, nackdelen med bloggarna, och blev inte överraskad. Ser fram emot kommande delar och räknar med att blir ngt känslomässigt utmattad.

Bokomaten sa...

Ja, jag försökte in i det längsta undvika att läsa för mycketo m den här boken, även om det var intressant att läsa en del inlägg också. De jag har läst har dock inte skrivit så mycket om förändringen mot slutet så det kom ändå som lite av en överrasning för mig.