tisdag 25 januari 2011

Fransk afton – Maten - Musiken - Bistroerna – Paris av Magnus Falkehed

När jag nu blev så förtjust i den italienska tema-kokboken från Norstedts så kände jag att jag var tvungen att ta en titt på den franska också. Jag har ett kluvet förhållande till Frankrike och Paris. Jag har bara varit i Paris en gång egentligen och utöver det har jag bara kört igenom Frankrike men mina erfarenheter av det franska köket och folket har inte varit helt positiva. Jag gillar bakverken, konsten, shoppingen, filmerna, älskade Montmartre och de vackra husen i Paris. Däremot verkar begreppet vegetarian vara rätt främmande i Frankrike. Speciellt vegetarian med särskilda preferenser. Och en hel del attityd stötte vi ju onekligen på men mest från yngre parisare, de äldre var mycket trevligare. Med det sagt var det ändå mycket, mycket jag gillade med Paris.
Och den här kokboken samlar faktiskt en hel del av det. Liksom i den italienska får vi här med en skiva fransk musik. Mest Piaf men även lite annat sätter stämningen på kvällen i köket. Därefter är boken uppdelad efter olika stadsdelar i Paris istället för delar av Frankrike. Passar mig rätt bra faktiskt eftersom det endast är Pris jag besökt. Recept blandas med tester om marknader, mat, böcker, filmer och menyförslag. Jag gillar verkligen, verkligen det här också, kanske är det så att Paris gör sig bättre i mitt eget kök än i verkligheten… I alla fall för mig. Så bra som den italienska versionen tycker jag inte att det här är, men så har jag dock också lättare att se ”mitt” italien i den boken. För den som vill drömma sig bort till en lägenhet under Paris takåsar är det här perfekt. Visst är det mycket kött, fisk och skaldjur, men när man lagar maten själv är det lättare att anpassa, plocka bort och byta ut. Dessutom är det så mycket annat i den här boken också som är kul att läsa.

2 kommentarer:

EvaB sa...

Visst är de trevliga de här italienska och franska aftonböckerna!
När jag läste ditt inlägg blev jag inspirerad att plocka fram dem och bläddra lite.

Bokomaten.. sa...

Det tycker jag, det är de väl värda!