onsdag 26 januari 2011

Att rosta bröd av Roger Rosenblatt

När jag först läste om den här boken hade jag precis läst Jonathan Troppers fina ” Konsten att tala med en änkling” och kunde inte hjälpa att jag såg likheterna. Det var en fiktiv roman om en man som förlorar sitt livs kärlek och tvingas hantera sorgen. En ganska humoristisk roman faktiskt. Det här är inte en fiktiv berättelse utan författaren Roger Rosenblatts samlade texter och funderingar kring hur hans liv förändrades för alltid när hans dotter Amy en dag föll död ner i källaren under ett träningspass.

Rosenblatt och han fru flyttar in hos dotterns familj och hjälper hennes änkling Harris att ta hand om familjen. Tillsammans med de tre barnen i familjen skapar de sig ett nytt liv. Nära Amy bodde även hennes ena bror och Roger och hans fru Ginny upplever nu även att de kommer närmare honom och hans familj. Rosenblatt beskriver små scener ur familjelivet. Hur det kontrasterar mot deras tidigare liv, saker som barnen säger som visar att de saknar sin mamma, hur nära alla kommer varandra i sorgen och hur skolan där Amy volontärarbetade hedrar hennes minne med en bänk och en plakett. Det lilla hushållsarbete som Rosenblatt tar på sig att göra är att gå upp varje morgon och förbereda frukost till alla i familjen.

Det slår mig när jag läser den här boken vilken otrolig kulturkrock det här är mot hur det skulle vara i Sverige. Jag har mycket, mycket svårt att se en familj där svärföräldrarna flyttar in, mer än tillfälligt, för att hjälpa till och skapa ett nytt sätt att leva. Det är så otroligt många människor här som samlas och tar hand om varandra och bildar storfamilj. Och när skolan där hon volontärarbetar engagerar sig så kan jag inte låta bli att förvånas. Människor dör. Familjer sörjer och de runt omkring också, men i Sverige har man på sin höjd en minnesstund på arbetsplatserna. Man startar inte fonder, gör minnesplaketter och statyer över frivilligarbetare. Det gör man knappt över barn som går bort. Inte om det är någon högt uppsatt person, även om hon verkar ha varit rätt priviligerad.

Emellanåt är det lite underfundigt och i ärlighetens namn känner jag aldrig riktigt att de sörjer dottern faktiskt. Det försvinner liksom i det bullriga finurliga kaoset som beskrivs i texterna. Sorgen reduceras till anekdoter. Men så är det också ett rätt svårt ämne att skriva om säkert.

Det är nog inte tänk att vara en bok om saknad dock, utan just en lite underfundig bok om deras nya udda liv. En biografi över en kort tid i författarens liv och hur det kommer att se ut framöver. Hur det också kan bli när sorgen drabbar en. För mig är det lite för finurligt i ärlighetens namn. Vid något tillfälle nämns den amerikanske skådespelaren Alan Alda och hans fru eftersom de är nära vänner till familjen och donerar en stor summa pengar till Amys fond och jag kan se likheter med Aldas humor i texten. Jag älskade MASH så det är verkligen inte bara negativt. Emellanåt är det fint men kanske ..tillrättalagt? Och jag saknar som sagt var dottern i texten även om de beskriver hennes goda egenskaper vid ett flertal tillfällen. God mor, bestämd, omtänksam. Men det räcker inte. Jag får faktiskt inte någon direkt känsla för någon av personerna. Familjen som grupp kan jag känna att det är ett fint porträtt av, men fortfarande rätt tillrättalagt. De är så himla fina, bra och omhändertagande att jag inte riktigt kan tro på det. Och kanske mest intressant för dem själva, som ett minne.
EN sak den här boken gör för mig dock är att jag går runt med att konstant sug på rostad bröd och kaffe och jag tror faktiskt jag ska gå och ta en kopp nu igen.=)

7 kommentarer:

mormor Hanneles bok-paradis sa...

Humoristisk bok om sorg, låter speciellt (sonen bor fortfarande hemma, flickvännen här några dagar i veckan. Andra sonen och flickvännen bodde här hela våren, när båda praktiserade här :)

Bokomaten.. sa...

Ja, det finns visst ju storfamiljer även här.=) Härligt.

Titti sa...

Jag känner en familj som har farmor boendes hos sig på heltid. En riktigt mysig familj.Och när jag var liten bodde min morfar hos oss en period.

Men själv skulle jag aldrig vilja bo ihop med min svärmor. Hemska tanke! Inte mina föräldrar heller för den delen, men det är iofs inte en lika hemsk tanke som svärmor. ;-)

Bokomaten.. sa...

Ok, jag ger mig.=) Det finns många olika härliga familjekonstellationer.=) Svärföräldrarna måste dock höra till de underligare.=) Även om man naturligtvis fortfarande skulle vara familj i en sådan situation och uppskatta hjälp.

Emmas Bokhylla sa...

Har nere fragar alla om nar vi flyttar till Sverige, skall inte vi flytta in hos min smabos mamma? Sa att jag kan ta hand om henne? Nar jag svarar "nej"blir de flesta forfarade och sedan komemr det ett "jaha, hon skall flytta in hos er istallet?". Nar jag aterigen svarar nej sa kommer alltid ett stort "VARFOR INTE?!" och sa blir man avfardad som en iskall typ som inte ens vill ha sin svarmor boende hos sig... Lika roligt varje gang! :-)

Bokomaten sa...

Haha, en iskall men männsklig typ.=) Eller svensk.=)

Boktoka sa...

Jag kan hålla med om mycket av det du skriver och jag minns att jag tänkte ungefär samma saker som du under min läsning, särskilt om kulturskillnaderna i hur man engagerar sig i andras sorg. Är vi kallare här? Eller är det verkligen varmare där? Eller är det bara på ytan? Vad vet jag...