måndag 27 december 2010

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Vilken obehagligt bra bok det här är! För barnen i boken uppför sig precis som de störigaste barnen på skolan där jag jobbar, de man verkligen tycker är rätt jobbiga och inte alltid orkar med. Tjatar på, försöker prata med, ignorerar när man inte orkar säga till en gång till eftersom de ändå alltid börjar skrika, käfta emot, slänga saker omkring sig och leva än mer rövare än de gjorde innan man sa något. Och i boken är de så mänskliga och man känner verkligen för dem, även om jag inte kan hjälpa att jag tycker det verkar vara förbaskat jobbiga ibland också.

Huvudsakligen handlar det här om Siri. Hon är 11 år och en av de där tjejerna som alla pratar med i skolan men ingen är bästis med. Hemma tjatar henne föräldrar om att hon borde skaffa sig lite fler vänner istället för att bara hänga hemma. Föräldrarna får dåligt samvete när de lämnar henne ensamma, speciellt som de båda reser väldigt mycket i jobbet. Efter ett tag blir Siri dock faktiskt kompis med en tjej i huset, Linn, och en kille som också bor någon våning upp, Leo. Leo är en galen pojke som har lika lätt för att skratta hysterisk som han har för att tappa humöret fullständigt och börja sparka och slå omkring sig. Men han har all anledning tycker Siri och Linn. Han får ju alltid skulden för allting i skolan, fast det inte alls alltid är hans fel. Linn är en liten rävunge med otroliga planer. Om någon gör henne en oförrätt hämnas hon på det mest raffinerade sätt och när de tre tillsammans börjar umgås börjar de också hitta på allt mer skrämmande upptåg. Det börjar med att de stjäl rektorns kavaj, färgar den och hänger tillbaka den för att se hur hon reagerar, men sedan börjar de med skadegörelse och det blir allt värre. Dessutom upptäcker de olika saker om sina familjer, Siri ser sin mamma gå in i en port inne i stan, trots att hon ska vara i Japan på någon Modekonferens.

Gud, vad bra det här är. Trots att det gnager i mig hur jag egentligen inte alls gillar de här barnen, men förmodligen hade hängt en del med dem i skolan när jag själv var liten. Det är så rått och intressant och man kan bara fascinerat se på när barnen är på väg åt helt, helt fel håll. Jag vill bara skaka om dem och säga åt dem att konfrontera sina föräldrar. Siri, fråga din mamma vad det handlar om istället! Men hade man gjort det själv som barn? Knappst.. I vuxen ålder? Knappt ens då.. En riktigt bra barnbok är det här om vänskap och hur saker kan gå så fel bara för att man lunkar på i gamla spår.

4 kommentarer:

Hanneles bok-paradis sa...

nyckelbarn var jag, men inte så störig..

Bokomaten.. sa...

Jo, jag var också nyckelbarn. Tror jag också var rätt välartat dock.;)

a-lo sa...

Har inte läst någon vuxen- eller barnbok av Kardefors än, men det känns som det är dags. Hon verkar vara en duglig författare.

2 dgr varade alltså ditt juluppehåll från bloggen. Inte det längsta lov man skådat direkt ;)

98:an sa...

Nyckelbarn var jättebra tyckte jag! Den var lite anurlunda från det jag brukar läsa, men jag tror att jag komme läsa mer av Sara Kadefors!